kajsapalmer

Har flytt skolan och övningsrummet jag stod i och försökte sjunga. Det gick nämligen käpprätt åt...

Det är måndag, jag har inte sjungit ordentligt på 4 dagar och jag var ute i solen hela dagen igår-där har du bortförklaringarna, men de hjälper inte att muntra upp mig just nu. Det är bara så irriterande! Det gick så himla bra med sången förra veckan. Jag hittade ytterligare aktivitet i kroppen och på så sätt en bättre ton och ett mer avslappnat sångsätt...

...men idag-ingen kropp och ingen ton. Jag försökte vara förnuftig, lugn och sansad och sjunga upp länge och inte lyssna efter hur det lät utan hur det kändes. Men det hjälper inte när det varken låter eller känns bra. Nu sitter jag och lyssnar på förra veckans sånglektioner och instuderingen och försöker minnas hur det kändes. Inspirationen kommer sakta tillbaka och snart beger jag mig nog tillaka till skolan (till ett bättre rum) och gör ett nytt försök. 

 

Romeo Olaf Kollmannsperger
Julia Jurgita Dronina 
Mercutio Andy Rietschel
Benvolio Oscar Salomonsson
Paris Dragos Mihalcea 
Tybalt  Hugo Therkelson
Lady Capulet Ylva Helander
Amman Nathalie Perriraz
Rosalinda Marianna Barabás
Ensemble Kungliga Baletten / Kungliga Hovkapellet
Dirigent Graham Bond

Och, ja, det var fantastiskt! Mäktigt och vackert, precis som balett är mest. Storyn är ju fruktansvärt tragisk och det enda som gick igenom mitt huvud i den sista scenen var "de älskade ju bara varandra" (Ja, det var tårar). Att kärlek ska vara så svårt. Varför skulle deras oskyldiga, rena vackra kärlek till varandra sluta så fruktansvärt tragiskt?! Det är så orättvist. Jag veeet, det är en berättelse, men mina känslor inför det är ändå verkliga.

Vad gäller ensemblens insatts kan jag inte mycket tillföra, då jag ju inte är någon balettexpert. Jag kan bara säga att jag anser att de lyckades fånga karaktärerna mycket bra, särskilt Romeo och Julia, men även resterande dansare givetvis. Julia var så ren och oskuldfull och Romeo så ung, naiv och förälskad. 

Här har ni ett litet smakprov i musikväg. Det är "dance of the knights". Inledningen till balen där Romeo och Julia senare möts.

Med dunkadunka-musik i öronen har jag nu störtat fram i nästan två timmar. Kajsa på hysterisk promenad. Jag kan liksom inte bli av med all energi som spritter i mig. Och kanske är det något positivt?

Idag har jag haft min sista pianolektion för terminen och det är lite sorgligt. Jag har lärt mig oerhört mycket under detta året och framför allt har jag lärt mig att spela piano är aboslut lika fysiskt som att sjunga. Det måste sitta i magen.

Ja, den där magkänslan är verkligen något som kommer igen i allt jag tar mig an att göra. I alla situationer-yoga, teater, sång, piano, ridning-är det samma känsla. Instruktöerna har bara olika sätt att förklara denna känlsa. Jag har de senaste dagarna funderat mycket kring stödet. Min gamla kära sångpedagog menade att jag skulle få snabbare luft, inte större lufttryck, utan snabbare luft. Jag har nu kommit fram till att även det ligger i den där "magkänslan", i suget. Det var nog efter att jag ägnat en dag åt att titta på dressyr, när ridkänslan kom tillbaka, som jag hittade "magkänslan". Där ligger även legato, laddning och ja allt. Det är ett sug i magen, ett sug som håller på alla känsloladdningar och uttryck. Många söger ju att man ska sjunga med könet och ack, så rätt de har.



Imorgon kväll blir det förhoppningsvis sug och känslosvallningar i långa banor. Jag har nämligen tänkt att titta på Romeo och Julia, en balett av Sergej Prokofjev. Jag har hört lite musik ur denna balett och det är mäktigt. Det ska bli spännande.

Nu ska jag lyssna på dagens sånglektion sedan måste jag ju försöka sova...även om jag fortfarande är full av energi.

Så vad har jag då gjort idag?

Låt se nu...ingenting!

Denna dagen har varit helt innehållslös, men ibland behöver man kanske en sådan dag. Jag har liksom inte tagit mig för att göra något, jag har inte ens varit ute, förutom på balkongen. Skulle kanske gå en runda nu? Nja...får se...

Detta gillar vi!!!

Befinner mig i den där efter-konsert-känslan. Känns den bekant? Om inte kan jag förklara de olika stadie man går igenom efter en konsert, liten som stor.
Direkt efter kan man antingen gå ned sig fullständigt och må dåligt över hur dåligt det gick, eller kan man som i detta fall bli glad och full av energi. Energin liksom kommer från igenstans. Man blir rastlös och glad, men efter en stund infinner sig tröttheten och hungern. Först då känns det att man hållt på i ett och att man inte ätit på länge och då kommer även tröttheten. En skön trötthet.

Det var absolut ingen märkvärdig konsert ikväll, men det är ändå alltid en viss anspänning som sätter sina spår. Imorgon ska jag sova så länge jag behöver, äta en lång frukost och läsa Vouge. Sedan ska jag gå en promenad i det (förhoppningvis) fina vädret. En slappdag het enkelt. Men så finns det givetvis några förplikterser i form av teori som jag måste jobba ikapp.

Nu sitter jag och lyssnar på Birgit Nilsson som sjunger Strauss och Sibelius och löser korsord. Perfekt fredagsunderhållning.  

Ha en trevlig kväll!

Detta skulle ju bli en tidig kväll...

Sitter och lyssnar på dagens sånglektion som för övrigt var otroligt rolig (som alltid iof). Sitter nu och skriver ned anteckningar och övningar och tänker och funderar över sångens teknik. Kanske ska det bli något av mig med så småning om, även om det kommer ta tid. Men jag har inte bråttom, utan har massor med tid att utvecklas i lugn och ro.

Fick upp ögonen lite för brittisk lyrik idag, brittiskt à la Romeo och Julia av Shakespeare. Något väldigt vackert och väldigt romantiskt och faktiskt erotiskt ligger i texterna. Nu är texterna i de brittiska sångerna jag sjunger inte skrivna av Shakespeare eller någon från den tiden, utan 1800-tal à la Tennyson, men det har ändå något gammalt över sig. Hur som helst är det väldigt vackert.

Now sleeps the crimson petal, now the white
Nor waves the cypress in the palace walk,
nor winks the gold fin in the porph'ry font,
the fire-fly wakens,
waken thou with me.

Now folds the lily all her sweetness up,
and slips into the bosom of the lake,
now fold thyself, my dearest, thou, and slip,
slip into my bosom and be lost, be lost in me.

Imorgon får jag finbesök från Smålandet. Då kommer min kära, kära sångpedagog och hälsar på. Det ska bli väldigt kul att träffa honom och dra med honom på mina sånglektioner.

Imorgon väntar för övrigt teoritenta...nog sagt om den. Snart får jag lämna dagens sånglektion och gå till sängs.

Det är fredag och i vanlig ordning är jag grymt rastlös. Jag har varit och övat på skolan ett tag nu i eftermiddag, men så kommer man hem och ja, ja vad händer? Jag vet inte vad det är med helgkvällar, men jag är, allt sedan jag flyttade hemifrån, alltid så fruktansvärt rastlös då. Kanske beror det på att jag vet att alla familjer och vänner samlas och myser, festar och har det trevligt tillsammans, medans jag sitter hemma och tjurar.

För att stilla min rastlöshet går jag, promenerar i oändlighet. Det är härligt och med musik i öronen stillar promenaderna min rastlöshet....i alla fall för stunden. Men liksom, vad annat kan man göra som fattig student? Inte mycket.

Men snart är det kväll på riktigt och om jag går och lägger mig tidigt kommer jag ju upp pigg tidigt imorgon...