kajsapalmer

Sitter och läser igenom gamla blogginlägg från december, och det ger mig en klump i halsen. Jag läser om lugnet hemma i Småland, de lata dagarna och tiden med famljen, men även tiden innan jul. Då fanns förväntningar och en högtid var nära. Nu känns det som en evighet till våren, som är nästa hållpunkt.

Jag har en teori om att bara våren kommer, eller i alla fall om det bara slutar vara så fruktansvärt kallt, kommer livet ordna upp sig. Om kylan och snön försvinner betyder det att jag åter kommer få lusten att gå ut på promenader tillbaka. Jag mår så bra av det.

Men tänkt själva. Imorgon är det första februari, det är kanske två månader kvar till de första vårtecknen kommer visa sig. Hur klarar man sig så länge?

Ja, det gäller att inte tappa focus, eller gå ner sig fullständigt i det hemska. Tänka på det goda, tänka på musiken, på sången och på att sin lillasyster kommer på besök om någon vecka. En dag i taget, en dag i taget...

Världens vackraste syster...

Denna ständig jakt på lycka, vålmående och till och med perfektion. Denna veckan har jag tretat mer än vanligt med sången och tidvis har det känns rätt, men tidvis inte. Det har liksom varit trögt och tungt. Men i fredags gick det upp ett ljus, och jag förstod vad jag gjorde fel. Att reflektera, känna och testa är ju egentligen det bäst sättet att lära sig, om det leder till insikt, medvetenhet och förståelse. Det var så oerhört skönt att ha sånglektion i fredags, sedan kunde jag liksom slappna av. Ibland stirrar man sig blind, eller snarare lyssnar sig döv, på resultatet att man glömmer de allra mest självklara saker, och det gäller faktiskt inte bara sången, utan livet självt, inte sant? Det är så mycket focus på att prestera att man lätt glömmer bort det mest självklara-att leva!

...för jag ensam bär förmodligen ansvaret för detta groteska väder som plötligt drabbat oss. Detta snöoväder är likt en kall syndaflod som väller över mig, för min alltför aktiva shoppingvecka. Jag är hemskt ledsen att det ska drabba er övriga i landet som varit lydiga, duktiga och fina.

Men jag lovar att lära mig av mina misstag. Jag ska lära mig av läxan. Jag shoppade saker jag kanske egentligen inte behövde, jag shoppade trots att mitt horoskop varnade mig för att handla saker jag inte behövde. Men som man alltid gör hittade jag på anledningar. Men som sagt, jag ska lära mig av detta!!

Fredag och det känns som om denna veckan bara rusat förbi. Anledningen till detta skulle jag gissa mig till att vara att jag har haft ganska fullt upp hela dagarna. Det nya schemat innebär till exempel att jag börjar kl. 9.00 tre dagar i veckan. Ja, jag vet, det är väl inte så farligt, bara en helt vanlig strattid för skolor, men det tar på krafterna.

Annars har denna vecka lämnat en del eftertanke. Över lag har jag börjat se denna utbildningen med lite andra ögon. Nu har jag gått en termin och känner mig trygg och lugn i miljön och det är nu man börjar se framåt, börjar planera och strukturera sig. Samtidigt som det känns mer avspänt börjar det kännas mer på riktigt. Här ska satsas.

När det gäller min sång känner jag att jag utvecklas på något vis, i någon grad, varje dag. Mellan sånglektionerna blir man mer medveten vilket gör att man hela tiden kan jobba vidare framåt. Ju mer jag lär känna min röst och tekniken blir min passion för sången ännu större. Att bli medveten ger en större frihet för uttryck men även mer uttrymme för känslor och passion. Vad jag måste lära mig är att leva i de känslorna när jag sjunger inför folk. 

Det är svårt att släppa spärren, tankarna om teknik och liknande, men det är när man kan göra det, när man kan ge sig hän till musiken och dess innhåll som det når ut. Det bor så mycket inom mig, men jag måste bara släppa spärren, släppa garden. 

Ikväll ska jag få ett kärt återseende. Jag ska nämligen till Kungliga Operan och åter se Barberaren i Sevilla. Jag såg den i höstas och blev glatt överraskad, en mycket rolig uppsättning. Jag räknar alltså med en trevlig kväll och jag önskar det samma till dig.

Ah, nu är jag hemma igen. Har jag kanske varit borta för länge? Hur som helst är jag här nu och vilken resa jag haft!! Det började med att tåget var en halvtimme försenat! Så jag fick stå i fruktansvärd kyla. Mina tår värkte så tårarna rann. När tåget väl kom fick jag konka upp all min packning på tåget. Tack för all "hjälp", ni fina medmänniskor. Väl inne  vagnen möttes jag av en fruktansvärd odör. Någon eller några i vagnen var riktigt inbitna rökare. Ni vet så det luktar unket om allt. Detta satt jag i och precis när mina tår börjat få upp värmen var vi framme. Då fick jag åter konka på all packning själv. Ut från perongen, ner till tunnelbanan, in på bussen och hem. Sista biten fick jag stanna efter varje meter jag gick för att vila mina stackars armar.

Ja, jag tyckte väldigt synd om mig själv.

Men nu är jag hemma. Jag har packat upp, ätit middag och handlat. Nu sitter jag och tittar på några avsnitt av Sex and the City. Det får mig att slappna av. Imorgon ska jag besöka skolan. Måste se till att öva lite...hrm...mycket. Ja, jag har nog varit borta för länge, men nu är jag här. Vad jag har saknar Stockholm!

Är det bara jag, eller börjar inte vintern vara lite tröttsam nu?! Idag var första gången jag längtade efte grönska och värme. Vår. Ah, underbara grönskande vår, dröj inte din ankomst detta år. Vi har haft en sträng vinter.

Jag har precis sett reprisen av dokumentären av Elisabeth Söderström. Jag har tidigare inte vetat så mycket om henne. Jag har bara kunnat identifiera namnet med en stor sångerska från Sverige. Att se program om människor som Elisabeth Söderström är väldigt inspireranden och jag vet inte om det är inbillning eller önsketänkande men på något sätt känns det som om jag känner igen mig i henne. Inte för att jag är någon hög lyrisk sopran, inte för att jag på långa vägar är lika duktig och inte heller för vi har samma utveckling utan det är något annat, något djupare.

Hon säger vid ett tillfälle att hon har fått lära sig att det inte finns någon rättvisa i konstnärsvärlden, att man kan arbeta jättemycket med teknik och diverse men om saknar det där lilla extra kommer man inte ända fram. Det är ju precis så det är och samtidigt som det är skrämmande är det ändå det som gör sången till en äkta konst. Alla kan kanske lära sig sjunga, men alla kan inte bli stora sångerskor/are.

Reportern frågar även på slutet av dokumentären om man inte måste känna att man inte vill göra något annat i livet om man ska ha ett sådant yrke som en sångerska/are. Söderström bekräftar detta och detta faktum ger mig pirr i magen. Det är verkligen ett vågspel, men vill man verkligen detta är jag övertygad om att man måste satsa full ut.

Och ja, jag vill verkligen sjunga. Det är min högsta dröm att kunna försörja mig på min sång. En sådan stark vilja gör nästan ont och om man inte lyckas blir det ett mycket tungt fall. Men att misslyckas måste man utesluta. Det måste finnas total focus på att lyckas, på att se till att uppfylla sin dröm och njuta av vad sången ger. Pirret jag får i magen är alltså en skräckblandad känsla, en känsla av upprymdhet av tanken på vad som väntar framför mig.