Chopin
Denna vecka råder en slags Chopin-festival, dels i form av konserter, och det gäller att ta för sig av gratis konserter med fantastiska musiker som spelar fantastisk musik-Musik av Chopin.
Det är en blandning av skolans elever, pedagoger och fd elever som hjälper till att skapa denna festival.
Jag vet inte hur jag ska förklara känslan jag får när en riktigt skicklig pianist framför ett Chopin-stycke. Man kan inte annat än att ryckas med. Musiken av Chopin är fullständig, och när en skicklig pianist spelar den ter den sig förförisk. Pulsen ökar, man blundar och låter musiken likt en smekning dra över kroppen. Det är en laddad känsla, och då menar jag inte som i musik av Puccini eller en förförisk Händel-aria, utan helt naturlig. Det är äkta.
Det är förmågan att väcka dessa känslor hos en publik, som skiljer de riktigt skickliga musikerna från mängden.
Figaros bröllop
De som sjöng var:
Greve Almaviva-Ola Eliasson
Grevinnan Almaviva-Maria Fontosh
Susanna-Elin Rombo
Figaro-Johan Edholm
Cherubino-Susann Végh
Marcellina-Marianne Eklöf
Doktor Bartolo-Lennart Forsén
Basilio/Don Cruzio-Ulrik Qvale
Barbarina-Vivianne Holmberg
Antonio-Anton Ljungqvist
Två flickor-Mirja Sörberg, Anita Weinius
Diriegerade gjorde Stefan Klingele
Lite extra nyfiken var jag på att höra och se Elin Rombo, eftersom man hört en hel del om henne. Till en början var jag lite besviken, hon bar inte riktigt hela vägen ut (eller snarare upp till oss studenter på 3:e övre raden). MEN hon tog sig! Hon sjöng rosenarian mycket bra, tycker jag. :)
Faktiskt så kändes i princip nästan alla lite off i början, men tog sig mot slutet. Maria Fontosh har sina bra stunder, men ibland tycker jag inte att hon räcker till i Grevinnans roll. Men vem är jag att döma. På hela taget var det en trevlig föreställning och jag tycker de hade fångat Cherubin rikigt bra. Alla scener med denne page, var riktigt bra. :) Egentligen är jag inget stort fan av Susann Végh, men detta gjorde hon faktiskt bra!
En anledning till att det var lite extra kul att se operan nu är att vi i Scenframställningen jobbar med flera ensembler ur denna opera. Det gav mycket inspiration! Men givetvis inte bara inspiration till scenarbete, utan även sång!! Jag hade lätt kunnat ställa mig och sjunga i några timmar, men jag får spara mig tills senare idag.
Det är härligt när inspirationen flödar!
Go sunday!!
Imorgon ska vi ha vår första Scenframställning på länge och då förväntas vi kunna de ensembler som vi ska jobba med. Jag medverkar i följande:
*Marcellina i sextett ur Figaros bröllop
*Marcellina i duett ur Figaros bröllop
*Dorabella i sextett ur Cosi fan tutte
*3:e damen(!) i kvintett ur Trollflöjten
Till detta ska vi även fundera över rollens bakgrund, mål och andra teatraliska saker som är viktigt att tänka på när man tar sig an en roll.
Jag håller just nu på att läsa en bok av Stanislavskij, och det är väldigt inspirerande. Ibland blir man sugen på att sjunka in i teaterns värld ytterligare. Liksom testa sina vingar. Det är ett sådant otorligt intressant ämne. Men tills vidare får jag nöja mig med vår Sceniska framställning på måndgarna (vilken visserligen är arbete nog).
Förutom dessa ensemble-sånger som jag måste lära mig har jag efter att ha varit sjuk i en vecka fyllt på lagret av läxor. Ja, om jag ska vara ärlig har jag inte riktigt koll på läx-läget just nu.
Det som är jobbigast är att jag fortfarande inte kan sjunga. 3:e damen går visserligen ganska bra, det ligger i sådant lågt register. Jag måste med andra ord öva in några ensembler utan att sjunga. Det blir en utmaning, men jag tar den gladeligen till mig. Detta Ska gå! :D
Stockholm
Våren är på väg, även om det fortfarande blir ganska kyligt om kvällen, och människor letar sig ut. Jag möter par som håller om varandra, kanske är de på väg någonstans? Eller vill de, liksom jag, bara insupa denna fantastiska kväll tillsammans. Det är början på en lördagskväll och staden känns fortfarande lugn och trygg, men om några timmar höjs pulsen.
Här kan man bara gå ut själv, strosa omkring, och ändå inte känna sig ensam. Även om så gatorna skulle vara tomma, skulle man ändå inte känna sig ensam. Staden i sig har en sådan varm karaktär.
Jag måste säga att det är en stor glädje jag får möta våren tillsammans med denna stad. Denna otroligt vackra stad. Denna stad jag kommit att älska.
En konstnärlig själ?
Nu får det vara nog. Idag gick jag in i duschen, spolade av mig allt ont, klädde på mig lite kläder, klackskor och sminkade mig. Det var så härligt att göra sig iordning igen, jag menar jag har inte sminkat på hela veckn (vilken märktes av den något ihoptorkade eyelinern).
Jag begav mig till skolan, ännu inte helt frisk dock, för att få lite inspiration tillbaka. Att inspirationen bleknar något när man bara rör sig i lägenheten fram och tillbaka är inte så konstigt, men nu är den på topp igen. Jag vill sjunga! Jag vill jsunga ut alla känslor jag lagrat upp. Jag vill sjunga av hela mitt hjärta och hela min själ. Jag vill "vulma" på (som min kära sångpedagig i syd kallar det) och bara få utlopp för allt jag har inom mig just nu. Man är kanske en konstnärlig själ trots allt?
Där är den igen...
Tänk att bara kunna spinga ut i trädgården, barfota, direkt från köksingången och slå några kullerbyttor i gräset med lillayster (det finns faktiskt bildbevis att ryck av dessa slag förekommer). Gå under det surrande körsbärsträdet för att hämta morgontidningen i trätofflor, shorts och linne.
Äta lunch ute i solen, med fötterna på bordet och i en ständig rädsla för bin, getingar och humlor.
Sitta inne och dega när regnet öser ned utanför och undra vad man ska hitta på.
Vara i stallet, känna lukten av varm häst och läder.
Kunna gå ned till sjön, sätta sig på stenen och blicka ut över en stilla vattenyta, filosofera kanske till och med fälla en tår för att sedan stilla vandra tillbaka igen och känna sig mycket bättre. Gud vad jag älskar den stenen!
Man klipper gräset, motigt och efter en hel del tjat från mammas sida, men njuter trots allt av det.
Och tänk lukten efteråt, när gräset är klippt och tänk speciellt efter det har regnat, då allt luktar lite extra. Blomdoft, gräs, asfalt och äpple. Det är verkligen något särskilt med livet på landet. Tänk att man kan ha sådan tur att bo i Sthlm, men ha en sådan fantastisk plats som hemma i byn att komma tillbaka till. Bara två månader kvar nu.
Sjukt nedstämd
Är för närvarande sjuk och därmed även väldigt omotiverad och ledsen. Borde inte ett muntert humör förkorta sjukperioden? Efter att ha prövat nästan allt annat är det just denna positiva metod jag ska testa imorgon.
To be continued...
Djurgården, hästgården, sånggården?
Fick på min hemresa ett upplyftande sms som sa att det söade i Stockholm. Jag kom hem så sent att jag inte uppfattade något väder, men när jag slog upp ögonen idag och kikade ut i fönstet var det långt ifrån snö ute. Solen sken och himlen var blå. Jag snörade på mig mina promenadskor och ga mig ut i detta fantastiska vår-väder. Jag styrde mina steg mot Djurgården. Min Gud vad jag älskar det stället. Jag blev extra varm i hjärtat när jag såg en skylt som visade "Ridväg". Hästar i närheten? Precis efter blev jag omcyklad av en tjej i ridbyxor och stövlar.
Jag hann tyvärr inte gå så länge och så mycket som jag velat i mitt nya paradis, men det blir snart ett återseende. Var även inne på webben och hittade Djurgårdens Ryttarklubb. Tankarna for genast iväg och jag såg framför mig hur jag hyrde en häst och red runt på Djurgården, tränade dressyr i ridhuset och....men hejdade mig snart. Jag hinner inte (och har inte råd med häst, ridutrustning, stallplats, foder och lektioner). Jag såg dock att de ska ha dressyrtävlingar i maj. Det kommer jag inte missa.
Har även varit och övat på skolan idag. Jag vet inte om det var vårsolen eller min långa ledighet, men skolan kändes annorlunda och det gick väldigt bra att sjunga.
Jag träffade min kära sångpedagog när jag var hemma och det fick mig på goda tankar. Han gav mig goda råd som jag givetvis sög åt mig av som en svamp. När jag såg honom arbeta gick det verkligen upp för mig hur skicklig han är. Om det är möjligt har jag ännu mer respekt för honom nu.
Nu ska jag fortsätta plugga...hoppas jag överlever de kommande veckorna.
Svidande avsked
Sist jag var hemma, i julas, längtade jag efter Stockholm och tyckte den sista tiden i Småland var outhärdlig, men nu hade jag inte nekat till ytterligare en tid här i skogarna. Det är ju väldigt fridfullt trots allt.
Jag tror dock att detta beror på att jag vet att jag har mycket arbete och plugg som väntar i Stockholm. Jag drar mig, och har dragit mig i tre veckor, för att ta tag i allt arbete, men nu finns verkligen ingenåtervändo. Jag behövde nog detta uppehållet. Inte från sången och pianot och inte heller för att jag på något sätt mådde dåligt utan för att alla behöver en break från arbete och plugg. Man behöver lämna det helt, inte tänka på det.
Hur som helst ska jag snart bege mig och även om avskedet kanske kommer svida är det en känsla som är borta när jag väl sätter min fot på stockholms gator.
