kajsapalmer

Var ska jag bara börja?!

En vacker dag i juli skulle jag in på datorn och skaffa e-legitimation för att ansöka om pengar från CSN. Jag kokade mig en kopp grönt te och satte mig och koppen tillrätta. Plötsligt ska jag upp och hämta papprerna från CSN och helt utan mening snuddar jag tekoppen och all dess innehåll flyter ut över min dators tangentbord. Datorn fungerade mot alla odds vidare, men slocknade efter ett tag.

Då tar jag fram hårtorken, sätter datorn varsamt i knät och blåser försiktigt på min älskade. Efter ett tag ställer jag honom på tork och väntar och sörjer.

Några timmar senare startar jag upp den och, hör och häpna, den fungerar!! Jag blir givitvis överlycklig eftersom jag trodde att det var ute med min Toshiba. Internet fungerade lite dåligt och därför bestämde jag mig för att starta om datorn, det brukar nämligen hjälpa...

...sedan dess har jag inte fått liv i den.

Nu har jag en ny, mycket finare, dator. Den är beige och lite mönstrad i pälsen och passar därför utmärkt tillsammmans med min fina mobil (fin betyder inte ny. Fin betyder fin hårrem).

Jag känner att jag och min Beiga kommer få många lyckliga stunder tillsammans, men aldrig te involverat.

Inatt har jag sovit ännu bättre och jag börjar känna mig mindre rastlös. Mina långpromenader spelar förståss in, men en annan anledning till att jg sovit så gott i natt tror jag beror på gårdagens biobesök.

Ända sedan de gjort reklam för denna film har jag sagt att jag bara måste se den så fort den är ute, men någonting hände. Premiären var i maj och det tog alltså ända tills igår innan jag såg den. Jag talar såklart om Sex and the city 2.

Denna film var precis vad jag behövde nu. Jag insåg efter att ha sett den hur mycket jag saknat karaktärerna och hela konceptet. Kalla det ytligt, men vi behöver lite glam i vardagen om vi inte ska förfalla. Jag älskade den i alla fall! Nu har vi även boxen hemma i skogen. Jag tror det kommer hjälpa mig att finna lite inspiration och stimulans. Eller förresten jag vet att det är så. Jag börjar bli rastlös och saknar stan mer och mer, men tills den tiden kommer får jag nöja mig med att följa med tjejerna i The City.



Och på tal om inspiratoin kommer idag mitt nya Arie-album. :)

Så var regnet åter påväg in. De svarta molnen lurar bakom trädtopparna och landskapet mörknar. Nu räcker det med regn och åska för ett tag tycker jag. Gårdagen spenderades i och för sig på stranden (vilket har lämnat sina spår om än inte i sanden men i form av röd bränna på kroppen), så visst har vi våra härlig stunder också.

Igårkväll kröp det så mycket i mig. I muskler, huvud och hjärta. Jag var rastlös och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, på ett mindre behagligt sätt. Liknande känsla kan man ju ha om man är riktigt glad, men så var tyvärr inte fallet igår. För att stilla min oro for jag iväg i sommarkvällen för en promenad. Så i den sena vackra sommarkvällen for jag fram genom skogar och ängar, förbi röda hus och kor och allt i kvällssolen och med Kent i öronen. Ja, det var sannerligen inte igår jag lyssnade på detta band som ger nostalgiska känslor, men igår var det perfekt.

Promenaden stillade mig hyffsat och inatt har jag sovit betydligt bättre än jag gjort på ganska länge. Jag är fortfarande inte riktigt av med min rastlöshet, men hur stor lust har man av långpromenad när regnet hotar i fjärran?

Visst somnade jag med pirr imagen och visst vaknade jag väl med en nytändning igår, men inatt somnade jag inte alls. Jag kunde helt enkelt inte sova, det var en omöjlighet. Jag gick ned och drack lite vatten, vilket inte hjälpte så jag tog fram min gamla dagbok för att srkiva några rader om vad som snurrade i mitt huvud. Efter att ha skrivit ned detta började jag bläddra bakåt. Det var skrivningar från 2004 och lite sporadiskt framåt. Det var mycket längesedan jag läste min dagbok (det har hänt att jag läst igenom den några gånger...det är så facinerande) och det väckte faktiskt lite blandade funderingar och känslor. Det fanns saker jag helt glömt bort, sätt jag såg på saker jag förträngt och händelser som då verkade så betydelsefulla men som nu kan anses fjuttiga.

Hur som helst kunde jag ändå inte somna.

Idag får jag försöka komma igen lite. Jag har sovit så dåligt på den sista tiden på grund av värmen, men när den nu börjar lätta har jag fortfarade svårt att somna om nätterna och det är jobbigt och stressande då jag ligger efter med sömnen.

Igår for det in ett fruktansvärt oväder över oss. Det kom så plötsligt och lika fort var det över, men så kraftigt det var! Det blåste fruktansvärt och uttrycket "himlen öppnade sig" fick en helt ny nivå.

Nu lyser dock solen och luften käns lätt. Ikväll kan jag kanske somna...

Denna förfärliga åsknatt (blandat med en mängd andra saker) har gjort att jag ska ta och verkligen fokusera med på sången nu. Nu får smekmånaden, sommarlovet, vara slut. Jag är verkligen sugen på att gå in fullt i sångens värld igen.

Just nu sitter jag och lyssnar på vårens sånglektioner, vilket inte bara ger mig inspiration utan även lite extra självförtroende. Jag har därför beställt en Ariasamling för sopran som ska komma om någon dag. Jag ser mycket fram emot att öppna denna bok och ge mig på någon ny aria. Jag har alldeles för lite samlingar och notböcker. Det ska det bli ändring på nu i vilket fall.

Inatt somnar jag med pirr i magen och imorgon vaknar jag med målmedvetenhet och sånglust!

Igår natt var nog den värsta natten i mitt liv.

Jag hade gått och lagt mig, det var väldigt varmt, jag hade fönstret öppet och så kom regnet. Jag hann precis tänka hur skönt det blev när det regnade när blixten slog och det samtidigt small så häftigt att det knäppte i hela huset. Jag, som bor själv längst upp på vinden, var övertygad om att blixten slagit ned i huset. Så var dock inte fallet, men jag avlägsnade mig snabbt från vinden och kröp ned i mammas säng, vilket även min lillasyster gjorde. Där låg vi alla tre och lille MaskoT och våndades av denna fruktansvärda åska. Jag fick panikångest. När blixten slog blinkade klockradion och det luktade bränt i huset. Mamma såg blixten slå ned några hundra meter från fönstret och jag trodde detta var mina sista timmar i livet.

Jag drabbades av en sådan dödsångest. Skakade och skrek och var helt övertygad om att Gud skulle straffa mig. Jag hade fruktansvärd ångest och åskan kom och gick. På morgonen, vid åttatiden hade det lugnat ned sig. Varje gång jag hör ett muller nu rycker jag till. Jag är bara glad att vi överlevde.

Så var det helg igen. Vilken skillnad från vardagarna...eller inte. Ja, jag ska visserligen jobba lite mer. Den stora skillnaden är i och för sig utgång. :) Imorgon drar vi på uttåg, hoppas det är många som har liknande planer.

Det är verkligen sommarlov och jag är så lycklig, även om jag som idag måste cykla till jobbet kvart över fem. Det är varmt redan då och med svenska tenorhjältar i öronen är det inte svårt att gilla läget. Det är lata dagar och jag älskar det, precis såhär ska ett sommarlov se ut!!

Jag har haft lite av ett sommarlov från sången (i och med en envis förkylning), men nu är jag tillbaka och är sugen på att öva. Igårkväll deltog jag i kören i Väckelsång i "Hela kyrkan sjunger" och då fick jag verkligen uppleva hur härligt det kan vara att sjunga. Jag sjöng mig trött men sken som en sol länge efter att konserten/gudtjänsten var över. Att få stämma in i psalmer som "Över berg och dal", vackra arr. av "Ut i vår hage", klassiska sånger som "I denna ljuva sommartid" och få sjunga överstämma på "Den blomstertid" och allt detta i en fantastisk sommarkväll. Lyckan är ofrånkomlig.

Nu ska jag ta fredagskväll på småländskt lantvis-njuta av kvällssolen i trädgården och lyssna till fågelsång och tystnad.

Ha en trevlig fredagskväll!

P.S. Jag saknar dig, Stockholm D.S