Sjukt bra och hållbar
I opera finns rätt och fel...till en viss gräns. Det finns rätt och fel när det gäller sångteknik, när det gäller hur man agerar, hur man ser ut och hur man når ut. Det finns rätt och fel, men i slutändan handlar det bara om att nå ut till publiken. Nå ut med känslor, meningar, text och klang. Nå ut likt en skådespelare på teaterscenen. Operasångarna har som uppgift att ge publiken en upplevelse med allt vad det innebär.
Sångteknik finns för att kunna höras över en stor orkester i fortissimo och upp långt till den översta raden och platserna allra längst bak i salen. Sångteknik finns för att kunna göra detta, utan att instumentet tar för stor skada. En operasångare ska klara sjunga en hel föreställning utan att bli krasslig och hes. En operasångare ska klara sjunga en hel föreställning flera kvällar i rad och ändå ta det där höga C:et i sista scenen med bravur.
Så. Rätt och fel finns. Men i slutändan handlar det om var och en som sitter i publiken. Alla som går på opera är långt ifrån medvetna om hur en perfekt ton låter, de vet inte om en ton är tillräckligt placerad eller om den är spänd, om gomseglet inte riktigt är lagom spännt eller om struphuvudet vilar på luftpelaren tillräckligt bra.
Men en sångare som har en hejdundrande teknik och dessutom har förmågan att få publiken på sin sida, kommer få en lång, lång framgångsrik karriär som omtyckt sångare.
Att musicera
Snacka om att ta till vara på och leka med energi. Jag kan nästan inte förstå hur han själv klarar av att inte spricka, låta bli av att dö av allt!! Jag sitter ju nästan och spricker här.
Min fd sångpeddis i Småland arbetade mycket med just energi. Jag förstod, kände och upplevde saker jag inte förut trodde musik kunde ge. Sedan liksom försvann det där, det liksom lades långt bak i huvudet. Det senaste halvåret har det börjat komma tillbaka och det är ju en fantastisk känsla. Det är det som är att musicera, att änvända sin röst och sin energi.
