Orphée har fört tillbaka även mig till livet...
Efter fredagens missnöje känner jag mig helt återställd och återtaggad (om det finns ett sådant ord...). Jag har övat flitigt både lördag och söndag och känner att sången ändå finns där, både tekniskt och känslomässigt. Det är ju kul att sjunga ändå!
Igår var jag och Jenny på Operan och såg Orphée av Gluck. Jenny hade sett mycket fram emot denna opera medan jag inte hade så höga föväntningar. Av vad jag tidigare sett från uppsättningen var det den lite speciella scenografin och klädkoden som ättrat sig fast i min hjärna, men jag blev verkligen positivt överraskad! 
En uppsättning som denna kan antingen bli flopp eller topp. Detta var topp! Den annorlunda tappningen var fängslande och sångarinsattserna var grymma! Förutom Anna Larsson som hade några fina stunder var kvällens Eurydice Marie Arnet riktigt bra och tillsammans hade de några otroligt vackra pariter i piano i sista akten.
Musiken i operan var också en positiv överraskning. Den väldigt mjuk och följsam och var lätt att lyssna till, men ändå med ett djup.
Med andra ord...är det tummen upp för denna opera.
En sak är dock värd att nämna. Jag är verkligen inte van vid att höra altröster i dessa sammanhang (eller i någrasammanhang?). Det är ju ett faktum att Anna Larsson är väldigt skicklig, men jag har lite svårt att själv avgöra hur bra hon är sångligt. Jag har liksom inte så mycket att jämföra med. Man är ju verkligen inte van att höra altröster på scen och ibland kunde jag tycka att det lät en aning burkigt, men jag vet inte om det bara är en ovana för mitt öra?
Nåja, det tål att tänkas på. Jag får väl se till att försöka se fler operor med altroller så jag kan börja jämföra. :)
Misslyckande
Min egen insatts ikväll är jag däremot inte det minsta stolt över. Jag vet inte riktigt vad som hände. Det samlades liksom en klump i magen innan jag skulle upp och sjunga, och när jag väl skulle ta ton (vilket blev alldeles för tidigt än vad det skulle vara), hade jag absolut ingen kontroll över min röst eller min sångteknik. Jag hade helt enkelt tappat kontrollen och dessutom sjöng jag fel text. Så där står jag och vet vad alla tänker och vill bara försvinna. Jag hör hur illa det låter och jag känner hur lite av kroppen jag har med mig och känner mig bara hjälplös. Jag försöker verkligen in i det sista att göra något bra av det, men misslyckas. Alltså-ett stort misslyckande. Efter min sång vill jag bara sjunka genom jorden. Jag vill slippa folk som säger att det var fint (även om jag vet att de liksom jag vet hur illa det var) och slippa behöva säga tack trots att jag inte kan stå för min insats.
Det är så tråkigt att det skulle bli såhär, för jag har verkligen haft så otroligt kul med sången den sista tiden och det har verkligen känts bra. Jag behövde väl något som tog ned mig på jorden igen. Man får ju se upp att man inte blir för självsäker.
...
Försvinn förkylning och försvinn snö!! Nu behöver jag ut och gå!
Kärleken kan knäcka även den starkaste
Sitter nu med tända ljus, myskläder och lyssnar på lugn jazz. Ja, sådan där romantisk jazz (skivan heter "Ladies in love"). Jag läser runt i några bloggar och hittar en väldigt söt och mysig blogg. Jag läste ett inlägg där Alexandra svarar på en mejlfråga angående blygheten som plötsligt kan förekomma mellan två människor som gillar varandra. Några ord ur svaret lyder:
"Det som gör kärlek så speciellt är ju just det där pirret i magen, dom där rosa kinderna och känslan av att sväva på moln. Att vara lite nervös hör till. Blygheten/nervositeten är en vacker del av att vara kär"
Jag kan inte hålla med mer! Är det något man älskar med att vara kär är det just den känslan. Men samtidigt som man älskar den, hatar man den för att den blir ett hinder för nästa steg. Frågan är egentligen hur lång tid man kan känna så innan elden slocknar. Och när den slocknat, betyder det att man gått miste om något? Eller var det helt enkelt inte meningen att det skulle bli mer än en känsla?
Jag vet inte hur många gånger jag har diskuterat med min roomie om vad som kommer först, vänskapen eller attraktionen. Jag tillhör de drömmare som tror på kärlek vid första ögonkastet och tror därför att attraktionen kommer först. Om man inte känner en dragning till någon vid första mötet, kommer det då verkligen någonsin börja slå gnistor?
Jag vill tro att det är hugget i magen, det klappande hjärtat och leendet som omedvetet letar sig fram när man träffar honom och tänker på honom är något man kan bygga ett kärleksförhållande på. Finns inte de känslorna där kan det väl knappast bli mer än en vänskaplig relation?
Det kan tyckas ytligt att gå på första intrycket, men å andra sidan tror jag att man ganska snabbt kan avgöra om en person är intressant eller inte. En människas personlighet speglas inte bara i han/hon klär sig och för sig utan i dess blick, i dess ögon. Fastnar man för någons blick, som ger fjärilar i magen, en sprudlande känsla i bröstet och leende på läpparna, tror jag nog att man inte bara gillar personens yttre utan även dess personlighet.
Har jag helt fel?
Givetvis finns så många olika åsikter, och kärleken är aldrig förutsägbar. Man drabbas när man minst anar det och då kanske på ett helt annat sätt än man tänkt. Men fundera själva!
Deppig torsdag
Sången är en del av livet och när man är sjuk på detta sättet är det inte konstigt att man blir deppig. Tänk själv. Sången är för mig något jag hänger upp i princip hela mitt liv på, något jag lägger min mesta energi på, den mesta tankeverksamheten på. Det är inte undra på att det blir tomt.
Jag vet, förkylningar kommer och förkylningar går. Ja, just det, de går också. Men det är såhär varje gång jag blir sjuk på ett sätt som hindrar mig från att sjunga. Jag blir deppig.
Ok, jag lyckades ägna ett helt inlägg åt bara min förkylning. Typiskt sångerskor? Kanske.
Tur med sångpedagoger
Sitter och lyssnar på dagens sånglektion som faktiskt låter bättre än det kändes. Jag vaknade idag med svullna köttlar så jag har haft lock för öronen hela dagen, men nu får det liksom vara nog med förkylning. Jag ska vara frisk. Punkt.
Jag är verkligen så glad och tacksam för den sångpedagog jag fått här i Stockholm. Vi fungerar så bra ihop och vad det går undan i min utveckling! Det händer något hela tiden, och det är så roligt! Nu senaste veckan har jag börjat hitta ytterligare nya saker och detta, hör och häpna, tack vare min täppta näsa. Min sångpedagog sa åt mig att sjunga där det var täppt. Ahaaa. I get it. Jag börjar hitta ett bra sting i tonen men utan att knipa. Äsch, det är svårt att förklara med ord, men härligt är det! :)
Men det är verkligen inte lätt att sjunga. Så fort man hittar något nytt focuserar man lätt för mycket på det och glömmer det andra. Man bollar ständigt fram och tillbaka och så småningom ska man väl hitta någon slags balans. Men den tiden kommer, det är jag säker på, då jag har en sådan fantastisk pedagog vid min sida.
Glad alla hjärtans dag!
Nej, jag har faktiskt inte tänkt att totalt ignorera denna dag, denna hjärtans dag, alla hjärtans dag. Jag har tänkt att pyssla om mig själv, göra saker jag vill göra och som får mig att må bra, för mitt hjärta måste ju också firas! Därför har jag varit och sjungit och spelat på skolan, därför har jag tänkt att steka smaskiga pannkakor och därför har jag tänkt tända ljus och lyssna på Tristan och Isolde med Nilsson och Windgassen och kanske även läsning av Doktor Zjivago.
Därför kommer denna dagen bli en alla hjärtans dag, en alla tiders dag för mig och mitt hjärta.
Snörvel, planering, snörvel...
Förskylningen vill inte ge sig, så det verkar som om jag får stanna hemma imorgon med. När man är hemma och kurerar och vilar sig för att bli frisk lämnas mycket uttrymme till att just tänka, grubbla och drömma. Det är knappast ovanligt att jag brukar göra det ändå, dagligen, men när man bara lägger energi och focus på att bli frisk (med andra ord gör så lite som möjligt) sätts tänkeverksamheten igång.
Men det är inte grubbel som drar ned mig, utan grubbel som inspirerar och får mig att planera och gör mig taggad och glad. Livet är allt bra härligt ändå (när man inte är förskyld vill säga), och tänk vilka möjligheter man har. Möjligheter att forma sitt liv och sin framtid.
Som sagt, mycket grubbel och stora planer mellan snytningarna och snörvlingarna.
En sångerskas sjukdomsklagan....
Jag har tidigare påpekat att det onda ofta bär med sig något gott. Kanske kan även en förskylning ge något gott? Jag var idag hos min underbart fina sångpedagog och testade lite. Det gick faktiskt att sjunga. Jag har tur, eftersom förskylningen inte satt sig på stämbanden. Idag gestaltar den sig genom en täppthet. Jag kunde faktiskt dra lite nytta av denna täppthet i näsan.
Ja, jag försöker vara positiv även om det är svårt just nu. Att vara sjuk är fruktansvärt tråkigt, och visst blir det inte bättre av att ständigt påpeka det och prata om det, men ja...jag gör det ändå.
Imorgon ska jag försöka pallra mig iväg till ensemblesången, och försöka vara med lite. Men sedan måste jag fortsätta vila och kurera.
En dag för vila
Tjajkovskij, Doktor Zjivago av Pasternak, Chopin, bloggläsning, filosofiering...vad mer kan en dag av vila och kurering innehålla?
Vaknade i fredags och kände en lätt svullenhet i halsen. Ignorerade det. Lördag, fortfarande svullen hals, men forsätter att ignorera. Vaknade idag på morgonen och kände mig kvävd. Halsen var helt översvullen. Alla planer om övning, städning och konsert fick jag lägga på hyllan. Så nu sitter jag här och blickar ut i det fina vintervädret. Familjer som åker pulka i backen utanför, barn som leker i snön och solen som faktiskt tittar fram ibland. Varför är det bara dagar som dessa då man inte kan göra något man får lust till så mycket. Det är just dessa dagar som vädret lockar, som det ges gratis konserter värda att besöka...
Jag får helt enkelt forsätta lyssna på chopin och de andra stora, fortsätta läsa Doktor Zjivago och fortsätta att vila. Det är nog inte så dumt ändå. :)
Late night opera
I och med att det är olika gästartister och det faktum att det är improvisation är aldrig en föreställning lik den andra, så därför finns det anledning att gå igen. Det gör kanske jag.
Musik är livet/livet är musik..
Det har för övrigt varit en riktigt bra dag. Jag har varit på gott humör och jag har känt mig lätt i sinnet. Imorgon väntar sånglektion och ergonomi, båda roliga och härliga ämnen. Den där 1,5 timmes formläran behöver man inte tänka så mycket på.
Musik är livet och livet är musik!
