Kärleken kan knäcka även den starkaste
Sitter nu med tända ljus, myskläder och lyssnar på lugn jazz. Ja, sådan där romantisk jazz (skivan heter "Ladies in love"). Jag läser runt i några bloggar och hittar en väldigt söt och mysig blogg. Jag läste ett inlägg där Alexandra svarar på en mejlfråga angående blygheten som plötsligt kan förekomma mellan två människor som gillar varandra. Några ord ur svaret lyder:
"Det som gör kärlek så speciellt är ju just det där pirret i magen, dom där rosa kinderna och känslan av att sväva på moln. Att vara lite nervös hör till. Blygheten/nervositeten är en vacker del av att vara kär"
Jag kan inte hålla med mer! Är det något man älskar med att vara kär är det just den känslan. Men samtidigt som man älskar den, hatar man den för att den blir ett hinder för nästa steg. Frågan är egentligen hur lång tid man kan känna så innan elden slocknar. Och när den slocknat, betyder det att man gått miste om något? Eller var det helt enkelt inte meningen att det skulle bli mer än en känsla?
Jag vet inte hur många gånger jag har diskuterat med min roomie om vad som kommer först, vänskapen eller attraktionen. Jag tillhör de drömmare som tror på kärlek vid första ögonkastet och tror därför att attraktionen kommer först. Om man inte känner en dragning till någon vid första mötet, kommer det då verkligen någonsin börja slå gnistor?
Jag vill tro att det är hugget i magen, det klappande hjärtat och leendet som omedvetet letar sig fram när man träffar honom och tänker på honom är något man kan bygga ett kärleksförhållande på. Finns inte de känslorna där kan det väl knappast bli mer än en vänskaplig relation?
Det kan tyckas ytligt att gå på första intrycket, men å andra sidan tror jag att man ganska snabbt kan avgöra om en person är intressant eller inte. En människas personlighet speglas inte bara i han/hon klär sig och för sig utan i dess blick, i dess ögon. Fastnar man för någons blick, som ger fjärilar i magen, en sprudlande känsla i bröstet och leende på läpparna, tror jag nog att man inte bara gillar personens yttre utan även dess personlighet.
Har jag helt fel?
Givetvis finns så många olika åsikter, och kärleken är aldrig förutsägbar. Man drabbas när man minst anar det och då kanske på ett helt annat sätt än man tänkt. Men fundera själva!
