...
Ibland...
Jag har sagt det förr - ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig...ibland blir de värre.
Men när det blir värre måste man först gå igenom när, var, hur och framför allt varför. Efter det måste man förlåta och gå vidare. Idag reser jag till Stockholm för obestämd tid och det finns inget bättre.
...
Min bästa vän och min värsta fiende...
Från toppen till botten. Om livet var rikare än rikast idag på morgonen är det fattigare än fattigast nu. Med fattigt menar jag inte fattigt på pengar, det är ju dagen efter löning, utan fattigt som i innehållslöst. Det är som vilket liv som helst, eller inte ens det förresten. Det är mer innhållslöst än alla liv.
Detta är sista helgen jag är i Småland och hur kommer jag spendera den? Hur blir jag avvinkad? Svaret är:Inte alls. Det blir som vilken fattig helg som helst. Jag hoppas verkligen att Stockholm välkomnar mig med öppna armar, för ett bra välkomnande behöver jag.
Mitt i all min fattighet har jag kommit fram till både det ena och det andra.
Jag måste vara en mycket rastlös människa egentligen. Jag har alltid trott att jag är så sansad och lugn. Jag gillar att bara sitta och lyssna på musik och bli hänförd. Jag gillar att lösa korsord och jag gillar långa promenader.
Men sansad och lugn är vad jag har spelat och för att få utlopp för min rastlöshet har jag gått långa promenader, löst korsord när inget annat finns att göra. För att få ur mig rastlösheten har jag brytit ihop av vacker musik för att det kryper i hjärta och hjärna, för att alla känslor kommer över mig på samma gång.
Och när jag tänker efter, har jag alltid varit hon som hellre sprang 60 meter än långdistans, jag har alltid varit hon som springer när hon går, som blir stressad när folk går sakta. Jag var hon som inte nöjde mig med småvikter på gymmet, jag är hon som vill att saker ska gå fort (ja, i de flesta fall).
Vad jag måste ta reda på är hur jag bäst tacklar min rastlöshet. Det är egentligen inte konstigt att jag älskar 1800-tals romaner där allt tar sådan tid, för kan man tackla rastlösheten, ta till vara på den energin, händer något. Det händer något i kroppen, och det är just detta, exakt detta som är så givande i sången. När energin är så stor att man nästan spricker men kan lyckas behärska den, det är då man kan sjunga med riktig inlevelse och känsla.
Jag vet inte hur jag ska förklara. Några av er kanske förstår, några anser att jag är en knäppis, men jag kan känna känslan så tydligt. Och det är en konst att kunna behärska denna energi, denna rastlöshet. Jag tror alltså att denna min enorma rastlöshet är min största fördel i sången.
Rastlösheten är alltså min största fördel, men likaså min värsta fiende. Jag måste hela tiden leta efter sätt att få utlopp för denna energi, och det finns så många felaktiga vägar.
Men kan jag hålla mig till sången, till musiken, kan det som sagt vara min största fördel.
I'm on my way
Imorgon tar jag en kortvisit, med betoning på kort, men på söndag flyttar jag. Nu kan vardagen börja igen, men det blir vardag med en tvist, en vardag med nya perspektiv och givetvis nya äventyr.
Sakerna i kartongen och hängslena i taket
Livet leker ibland och då gäller det att ta tillvara på ögonblicket och njuta av varje sekund.
Så mer hängsle-dans med andra ord. Tjo!
(Hade gärna bifogat ett bildbevis på denna dans, men den som ser mig i hängslebyxor måste jag tyvärr söka upp och förinta...)
Färgglada och oväntade fynd
Bildbevis nedan...(och ja, jag har precis hittat kameran på datorn...hädanefter kommer ni få stå ut med lite mer bilder..). Bildbevis finns även på att jag packar, det har ni i bakgrunden på bild nr 2.
Men nu ska jag iväg på jobbmys
Väldigt Växlande Väder, Veneta och starka Viljor
Ja, det är storm, solsken och ösregn om vartannat, men jag är inte putt för det.
Istället ägnar jag min energi för flyttplanering och packning. Det blir en del saker som ska med ändå...mest kläder.
Och på tal om kläder...snälla, ge mig detta:
Charlotte Olympia
Bottega Veneta
Lanvin
Fendi
Nu ska jag snart göra mig iordning för lite jobbkalas. Ett mysigt intiativ och en bra avslutning på denna jobb-sommar. :)
...
Allt har sin tid
Jag kommer sakna stunderna med min syster, med mina vänner och min familj. Men som jag längtat efter Stockholm, denna stad som jag kommit att älska. Som jag längtat efter att komma tillbaka till sångrutinerna och musiklivet. Som jag längtat.
Därför reser jag kanske trots allt i den rätta tiden. Visst skulle jag inte haft något emot att ha rest tidigare, men jag hade heller inte haft något emot att stanna lite till.
Allt har sin tid, och nu är det hög tid att resa hem.
Där romantiken flödar- in dreamsville
Stacy Kent- Isn't it a pity
I kyliga höstvindar men ändå i värmande solsken och med Stace Kent i öronen trampade jag runt i Växjös vackraste hörn. Jag styrde mot Trummen. Jag har tidigare inte upplevt denna "nya" promenad och vilken dag kunde vara mer passande för en debut. Det är ett otroligt vackert promenadstråk. Utsikten över vattnet, slottet som sticker upp bland trädtopparna, den härliga grönskan, allt detta i badande solsken, gjorde turen väldigt romantisk.
Efter detta styrde jag vidare mot Växjösjön och det är ju sagt innan och konstaterat av många att detta är en mycket vacker plats. Perfekt för en romantisk dejt. Turen gick tillbaka mot Trummen och till Slottet. Där, mina vänner, trivs jag. Det är så rofyllt att vandra i trädgården intill denna fantastiska byggnad. Jag bara måste få bo så, i ett slott, med en trädgård att vandra runt och drömma i. Det är himmelriket.
Dejten fick tyvärr sluta där och även om man aldrig med säkerhet kan veta riktigt säkert, har jag en stark känsla av att det blir fler. Vi trivs i varandras sällskap, jag och mina drömmar.
Stacy Kent - Dreamsville
Carpe Diem
Vilken underbar dag! :) Solen skiner för första gången på ett bra tag och lägenheten är städad! Att min duktiga syster städat betyder att man kan spendera dagen ute, utan att ha dåligt samvete!
Det enda, om man ska klaga lite (och det har ju vi svenskar ett behov av), är att min hals verkar strejka. Men förkylningar är ju något som går över med tiden. Jag lyckades genomföra konserten igår i alla fall. Nu håller jag tummarna hårt att allt ska gå vägen på lördag också.
Om en vecka är jag tillbaka i Stockholm. Tänk att det är så nära nu, det känns konstigt, långt borta på något vis. Men självklart längtar jag, jag längtar mycket och innerligt. Det som nu dock återstår är planering och packning. I och med att jag inte får tillgång till mitt boende förrän den 1 september måste jag bo någon annanstans några nätter.
Men denna dag ska fångas och det på bästa sätt! Ha det härligt i solskenet, mina vänner!
I wanna grow old with...
Jag kan det där med att få mig själv på gott humör. Det är väl så när man gått igenom saker med sig själv, det är ju som vilken relation somk helst. Jag har gått igenom mycket med mig själv och känner mig själv därför utan och innan. Relationen till mig själv är den viktigaste jag kan arbeta med för vem vill vara osams med sig själv?! Det blir jobbigt i längden. Nej, detta är en relation jag gärna arbetar vidare med och utvecklar. I wanna grow old with me! :)
...
Boooooostar....
Svagheterna
Igår övade vi inför konserten som ska äga rum imorgon (!), och plötsligt drabbade det mig igen. "Just det. Det är detta som är sångarlivet". Ett ständigt analyserande av sig själv, tankar om sin egen oduglighet och värde. Varför ska jag få stipendium? Jag som gör och är så mycket fel, det finns ju så många andra som är så mycket bättre!
Se bara på de andra som ska medverka på morgondagens konsert, varför skulle jag få stipendium och inte dom?
Inte på hela sommaren har jag tänkt såhär, men igår drabbade det mig som sagt plötsligt och hastigt. Duger jag?
I våras byggde jag sakta men säkert upp en bra självkänsla och kunde känna att jag dög, att min insats dög och att jag inte behövde ursäkta mina svagheter i mina framträdanden. Nu har jag haft ett långt sommarlov och min självkänsla i sången är rostig.
Men nu är tiden knapp och jag måste ägna denna dag åt boosting av min självkänsla. Jag duger, jag duger, jag duger. Allt kommer gå bra, jag tror på mig.
Fredagstankar
Varför kan man inte nöja sig? Varför kan man inte nöja sig med de nöjen man haft, varför vill man alltid ha mer? Är människan girig av naturen, eller är det bara jag? Det är som en ätstörning. När man väl tillåter sig leva ett liv man vanligtvis inte får, är det svårt att sluta, liksom det är svårt att sluta äta när man väl tillåter sig. Man vill ha mer, och man njuter av varje sekund, av varje tugga, av varje Martini och varje danssteg. Man älskar det liv man inte brukar leva och man vet inte när det kommer sluta. Man vet mycket väl att det måste sluta, men man vill som sagt inte inse att det liv man så gärna vill fortsätta leva är en flykt från verkligheten. Det är en flykt från vardagen.
Förr eller senare måste man tillbaka till vardagen och till verkligheten, men det kämpigt, lika kämpigt som det är att komma igen efter en hetsätning. Man måste komma ihåg vad som är viktigt, vad som verkligen är viktigt för en. Efter ett tag, när vardagen börjat infinna sig, älskar man det. Man har sina klara mål och man lever för något.
Så en dag, en helg händer det igen. Man upplever något man inte upplevt på länge och man älskar det för det var så länge sedan sist. Verklighetsflykt är underbart men den måste disponeras väl och inte överdoseras. Men utan de där flykterna skulle man inte orka med eller se med perspektiv på verkligheten och vardagen. Frågan man måste ställa sig är bara, vad är flykt och vad är verklighet?
Svikande klassisk själ?
That's my name-Akcent
Är jag en dålig människa och en svikande konstnärssjäl om jag vill ut och dansa hela natten lång? Känna pulsen i hela kroppen och bara släppa loss?
Är jag en dålig person om jag gör något min pappa inte skulle gilla?
Eller är jag en bra människa, en bra förebild, om jag gör och känner vad jag anser är viktigt, roligt och nödvändigt för mig just nu.
Snart börjar skolan igen. Snart flyttar jag tillbaka till Stockholm och vardagen, vardagen som jag älskar så mycket och har saknat hela sommaren. Ja, jag saknar fortfarande Stockholm och de dagliga besöken på Kungliga Musikhögskolan på Valhallavägen. Jag saknar fortfarande promenaderna på Djurgården, att andas den friska luften och få av sig bekymmer och förundras av vacker natur. Jag saknar fortfarande shoppingturerna, jag saknar fortfarande kvällarna på Operan. Jag saknar doften, känslan och smaken av Stockholm. Men frågan är, kommer jag sakna sommarlovet och dess äventyr?
Min verklighet
Verkligheten säger att jag kanske borde ta det lugnt denna förmiddag, men sanningen är att jag mer än någonsin längtar efter en långpromenad.
Verkligheten säger att jag sovit för lite denna helgen, men sanningen är att det var värt det.
Men min verklighet säger att jag nog kan tänka mig att ligga lågt i förmiddag.
Min verklighet säger att det är sunt att ha roligt.
Min verklighet säger att svullnaden kommer gå över tills imorgon...
...men sanningen är att jag lever i mina drömmar.
Verklighetsflykt?
Mitt i denna känsla av rastlöshet och glädje börjar faktum och verklighet gnaga i bakhuvudet. Sommarlovet är snart slut, precis när jag faktiskt börjar gilla lov-livet. Men att fly verkligheten är något jag lärt mig undvika. Verkligeheten kan faktiskt i vissa fall vara bättre än drömmen, mer äkta. Liksom vardagen kan vara bättre än loven.
När musik blir konst
Igår lyssnade (och såg) jag på The Ark och blev sentimental, och då är jag ändå inget Ark-fan. Recensionen i tidningen idag dissade deras sentimentalitet. Varför? När blev det fel att vara för sentimental. Sämre vore det väl ändå med motsatsen?!
Idag lyssnar jag på Leontyne Price och blir sentimental. Hon verkligen beröra mig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, lika lite som jag kan sätta fingret på varför jag blir berörd av The Ark. Givetvis är det inte av samma slag, men ändå.
När musik berör är det ett tecken på kvalité, ett tecken på konstnärsskap från hjärtat! 
Ibland...
Kjolen som var tänkt att bli mörkbrun blev mörkgrön...men misströsta inte, den blev militärgrön. Inte alls fel faktiskt. Ikväll bär jag den med ett brunt gammalt skärp och det blir verkligen så rätt! ha :)
Ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig, ibland blir de bättre.
Röda fläckar, bruna tecken
Veckan blir faltiskt inte alls som jag tänkt och planerat. Det blir inte bara mindre övning i kyrkan utan mer jobb och ingen vallfärd till Mekka (Birgit Nilssons museum). Men jag tror veckan ändå kan bli perfekt...om man bara har rätt inställning.
Nu har jag fått reda på vilka sånger jag ska tillföra i konsertprogrammet den 19:e augusti. Detta är givietvis skönt då jag nu kan börja öva på rätt sånger. :) Det ska bli oerhört roligt med konsert, jag behöver ett mål med min övning nu. Det är annars svårt att fokusera och öva bra och motiverat.
På förra årets Karl-Oskar dagar var det någon som stötte till mig (inte på mig) och det spilldes vin över min fina, beiga kjol. Idag, ett år efter, bleker och färgar jag kjolen i brunt. Några av er suckar nu för mitt val av färg, men jag kan då säga er att brun är mycket inne i höst!! Så det så...
Jag funderar på att bära kjolen på årets Karl-Oskar. Spills det även detta år, får jag se det som ett tecken. :)
Kan inte misslyckas!
Efter en sådan upplevelse är det väldigt skönt att duscha, sätta på lite jazz och slå upp ett glas vin. Det är en glimt av himlen.
Imorgon ska jag in och hämta mitt liv i byn. Jag har nämligen fått hjälp att rädda min hårddisk. Dessutom ska jag öva i kyrkan imorgon. En dag som inte kan misslyckas med andra ord. När jag ändå tänker efter kan inte en enda dag på denna veckan misslyckas!
Evig inspirationskälla
Igår såg jag klart på SATC...igen. Jag vet inte hur många gånger jag sett den serien, men det spelar ingen roll, den är lika bra varje gång. Alltid drabbas jag av någon slags tomhet, och kanske är det denna tomhet som bidragit till mitt humör idag. Ni vet hur man kan bli efter att ha sett en bra film, läst en bra bok eller varit på en bra konsert. Man är lite "off" dagen efter.
Var ska jag nu hitta min inspiration? Även om det handlar om en serie eller musik, måste man få en dos inspiration varje dag eller kan man leva på det man fått dagen innan? Det är en sak när man bor i stan, där händer så mycket, där finns inspiration att hämta utanför fönstret, men här ute på landet är det svårare. När man väl fått sin inspiration är det svårt att få utlopp för den. När man inte är sugen på skogspromenad, gräsklippning, damsugning eller pianospel på ett ostämt piano, vad gör man då?
Men man brukar ju säga att det är nyttigt att ha långtråkigt och jag ska ju passa på att ta det lugnt nu när jag är ledig. Tänk vad jag kommer vara på bettet när skolan börjar!
