kajsapalmer

Igår lyssnade (och såg) jag på The Ark och blev sentimental, och då är jag ändå inget Ark-fan. Recensionen i tidningen idag dissade deras sentimentalitet. Varför? När blev det fel att vara för sentimental. Sämre vore det väl ändå med motsatsen?!

Idag lyssnar jag på Leontyne Price och blir sentimental. Hon verkligen beröra mig. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, lika lite som jag kan sätta fingret på varför jag blir berörd av The Ark. Givetvis är det inte av samma slag, men ändå.

När musik berör är det ett tecken på kvalité, ett tecken på konstnärsskap från hjärtat!