Måsten? På en söndag?
...nej. Jag borde ingenting. Mitt rum är renare än någonsin, alla kläder är nyvikta och upphängda. Min säng är bäddad, allt är vädrat, allt är diskat och jag har ätit frukost, mellamål och lunch. Jag har gjort det jag borde, och det som kan krävas av mig efter att ha sovit i 3,5 timme.
Vad jag ska göra är att slappa, gå en liten runda i solskenet och njuta av att det är söndag och jag har lov. Jag bjuder på två bilder från igår då det var sommar, shake och superkul.
Låt mig utveckla...
Äsch, jag kan ha en evig utläggning, men det viktigaste är väl att jag själv vet att jag kan stå för mig själv och mina handlingar.
Nu - måla naglarna inför kvällens evenemang. Tjohej vad det ska bli kul!
Konsten att ha kul med moral
Ibland kan jag känna mig som en moraltant. För drygt ett år sedan var det kanske värre, men då på ett annat sätt.
Då var jag osäker. Nu är jag säker, och då även säker på min sak. Jag kan ibland känna mig som en moraltant, men ibland känner jag mig galen. Jag är en person med moral och vett men är för den sakens skull inte tråkig. Jag bjuder gärna på mig själv och gör knäppa saker, men aldrig på någon annans bekostnad eller om det på något annat sätt är omoraliskt eller idiotiskt.
Jag är en perfekt balans av mig själv. Jag är inte vuxen, men jag är heller ingen trotsig tonåring. Jag är 21 och jag är som jag borde vid min ålder. Jag tar ansvar, men har förbannat kul när det passar.
Längtan till landet
Nu, mina vänner, är det hög tid att knoppa in. Imorgon vankas gehör och övning, promenad och fredagskväll. Helgen är välkommen, då den på lördag bjuder på en fet, glammig och fantastisk SMASK-fest på skolan. Efter helgen ska jag äntligen få se mitt hemland igen. Jag åker till Småland för att sjunga Stabat Mater, umgås med familjen, andas skog och möta påsken som jag brukar - med middag, glädjesång i kyrkan och mys med familjen. Det blir två veckor av återhämtning och jag börjar längta nu.
Men först några dagar (och nätter...) fulla av fantastiska aktiviteter. God natt!
Senast jag var hemma såg trädgården ut sähär och äve om detta är vackert hoppas jag på en annorlunda utsikt när jag reser hem nästa vecka.
Gårdagens sånglektion
Men gud vad jag fick jobba igår. Min kropp var helt slut men mitt sinne var lätt och härligt. Vi hittade en ny klang, en snarare en utveckling av min klang, igår som jag älskar att finnas i. Yehuu, för sång och för min sångpedagog!
Olga Borodina som Carmen
C'est l'histoire de Manon Lescaut
Måndagar. Måndagar. Jag har varit alldeles orkeslös idag. Egenligen var jag nog ganska pigg när jag vaknade, men drygt 3 timmars föreläsning på morgonen är ingen bra start på dagen.
Jag skulle öva, men det går ju aldrig bra om man inte är pigg i kroppen. Jag skulle låna noter från biblioteket, men de fanns inte. Jag skulle fila på min slutkomposition, men sibelius strulade. Jag bestämde mig istället för att se allt detta somt tecken på att jag skulle gå hem. Så det gjorde jag.
Jag har istället sett Manon av Massenet med Natalie Dessay och Rolando Villazòn. Mycket bra, mycket bra. Snart ska jag nog ändå försöka ge mig ut på en lite kvällspromenix.
Bjuder på finalen från den uppsättning jag just sett. Gripande skulle jag säga.
http://www.youtube.com/watch?v=Y0kYtS-gQ9Q
När det kokar
När kommer bakslaget?
Trots snö, trots kyla. Trots vind och regnblask och trots tidig morgon och sen middag. Trots all är jag lycklig. Vad har hänt med mig?! Jag nämnde idag, för min sångpedagog, att allting liksom bara flyter på både med sång och humöret. När kommer bakslaget?! Men, vem säger att ett bakslag alltid måste komma?
Direkt när jag kom hem bytte jag om och for ut på promenad. Det blåste och snöade, men jag skuttade fram lätt och glad i hågen. Jag älskar min nya attityd, min nya sångpedagog, min nya utbilding och mitt nyta liv!
Yes, it's a question but the answer is always the same
Så kan jag inte längre hålla mig, jag har så mycket inom mig som vill ut. Det finns inte längre några alternativ. Jag slänger på mig jackan över mina hemma-kläder och nästan springer mot skolan. Där ilar jag i den tidiga lördagskvällen som är frisk och ljuvlig och jag har så mycket sångarglädje så det spritter i hela mig. Jag kastar mig in i ett rum och börjar sjunga upp.
Sen äntligen, sen sjunger jag arior och sånger jag älskar, med harmonier och toner jag älskar att sjunga, om och om igen. Efter ett egentilgen lite för långt pass är jag nöjd. Så skönt att kunna få ur sig all vilja och alla känslor som bubblar. Och det är kärlek som bubblar, kärlek till sången, musiken och allt vad den gör med mig.
Aaaahhhhaaaaaaaaah
Jag vaknade 06.56 idag. 06! Alltså innan klockan sju. Nu sitter jag och lyssnar på sånglektionen från igår och tänker göra det några gånger för reflektion. Men gud, det händer grejer, det kan jag säga! Åhh, jag brista ut i toooooner! Aaaaaaaaaaaaaaa!
Det är verkligen en underbar känsla att få sjunga en riktigt bra ton, en ton som är grundad med ett bra stöd, en skön och avspänd hals med en bra öppning och med ögon, gomsegel och alla hålor i huvuvdet (jag har många som ni säkert förstår :P). När den liksom klingar, surrar, ringer i huvudet och man vill inget hellre än att få hålla den i en evighet och fylla den med mening och känslor! Åh, vad jag älskar att sjunga!
Men det gäller att ta tillvara på ögonblicken, för de är ännu fåtaliga och det dröjer länge innan jag hittar dem. Men ack, vad jag njuter.
Jag har bestämt mig att inte bestämma mig...än!
Jag blir påmind om ett blogginlägg jag skrev för något år sedan. Här.
Jag har under senaste tiden inte identifierat mig med något röstfack. Det är inte längre något problem. Jag sjunger just nu mycket i mellanläget, där det är vänligt att arbeta upp en bra teknik, där man kan använda sin naturliga röst utan att lägga till med spänningar. Jag har höjd, jag har nog en bra höjd, men frågan jag i framtiden ska ställa mig är väl i vilket läge min röst når ut och klingar bäst.
Jag har en fyllig röst, en bred röst och det tillsammans med hur jag är byggd pekar mycket mot mezzo, men chansen (risken?) finns att jag i framtiden kommer sjunga sopranroller av mer dramatisk karaktär. Ingen vet. Jag är ung, väldigt ung i denna världen, och har tid på mig att utforska min egen röst och dess kvalitéer.
Sedan har jag givetvis drömmar. Det finns drömmar om roller och musik jag vill sjunga. I dessa drömmar finns Wagner, Puccini, Massenet, Verdi och Tjajkovskij. I dessa drömmar finns svulst och stora känslor och stor musik. I dessa drömmar sjunger jag allt från Brünhilde till Tatjana via Carmen och Charlotte. I dessa drömmar sjunger jag Tosca som ingen annan, Isolde i världsklass, Elektra kyligt som is och Venus som en sann gudinna.
Att vilja så det gör ont
När jag hör musik ur Massenets opera Werther blir jag så fylld av känslor, vilja och sug. Det är alla känslor på en gång och jag tror jag ska spricka. Jag får därför en oerhörd vilja och ett starkt sug att sjunga och vara en del av detta stora! Det är därför jag sjunger, det är därför jag övar, därför jag slåss om sångpedagog och utbildning, därför jag lever i kartonger och därför jag lever överhuvudtaget. Jag vill stå på scenen, jag vill känna musiken i mina ådror och då kunna brista ut i sång av glädje, sorg, förtvivlan, ilska eller vad det nu kan vara musiken säger mig.
Där jag är nu kan jag inte det. Min ofullbordade sångteknik blir ett hinder för att kunna göra just detta. Åh, tänk den dagen då jag kan brista ut i Charlottes ”Va! Laisser couler les larmes” utan att hindras av min oförmåga. Tänk den dagen då jag mjukt och full av kärlek kan sjunga ”Mild und leise” (Ja, alla drömmer väl om att sjunga Isolde?). Tänk också den dagen då jag med smidighet vilt kan förföra Don José. Det är så mycket vilja och så mycket oförmåga.
Vill man något tillräckligt...
Vad som är svårt är att nervositet och osäkerhet ofta bildar en vägg och blir ett hinder för att vara sig själv. Passar man enligt juryn inte in, så är det inget man kan ändra på och inget man bör ge sken av att vara. Varför försöka komma in på en utbildning man kanske inte är redo för (tro mig jag vet hur det är...)?
Alltså, ha kul, var dig själv och kommer du inte in detta året har du många år till på dig! Mitt nya motto är: vill man något tillräckligt mycket kommer det att ske av din egen kraft, av ödet och av ren vilja.
Att få sin sångarkropp på tygeln
Sång är en konst men när det är rätt, ser det så lätt ut. Som om man pratar. Skenet bedrar och bakom det ljud som kommer ut göms inte bara massor med arbete, utan massor med tekniska detaljer. En riktigt genomträngande ton, som tycks vara den mest vassa i världen har en bra öppning för fritt flöde. Så ofta som människor tror att det bara är masken som gör jobbet. Det är en hel värld att upptäcka bakom bihålor och näsan. Allt ska fungera och allt ska samverka. När det gör det går tonen genom hela kroppen och den blir bedårande vacker och man kan likt en genomriden dressyrhäst börja leka.
Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om min fascination för sångarkonsten och en hel uppsats om likheter mellan dressyrridning och sång, men det får bli en annan gång.
Tillit till dig själv och de tillitsfulla
Men det var längesedan och jag läser om saker jag glömt. Jag påminns om känslor, tankar och upplevelser. Jag läser ett inlägg (av många liknande) från första tiden i Stockholm och jag blir sentimental. Jag blir ledsen å mina egna vägnar, att jag var så frustrerad att inte jag förstod, att inte jag gjorde rätt. Jag var inte bra nog, jag kunde inte göra som jag blev tillsagd.
Jag kände mig förvirrad, väldigt förvirrad och frustrerad och allt var mitt eget fel. Mitt lilla självförtroende jag byggt upp föll till botten. Sakta har jag kravlat mig uppåt igen och nu är jag i ett bättre ställe i livet jag någonsin varit.
Min livlina var min förra sångpedagog, Lawrence, som höll kontakten, matade mig med visa ord och sa sin mening. Det var även han som grodde tanken om den förändning som nu skett. Utan honom bakom mig vet jag inte riktigt vart jag skulle vara idag.
Slutsats: Lita på ditt hjärta och din känsla och på de människor ditt hjärta och din känsla säger du kan lita på!
Opera rocks!
Frågan är: Hur når vi de "vanliga" ungdomarna? Opera är inte alls töntigt, det rockar! Hur får vi dem att inse det?
Du, du, du!
Så mycket som man ska vara bra på när man är sångerska, så mycket att tänka på. Jag menar, tänk på all teknik och alla texter, språk och interpretationer. Utstrålning är grymt viktigt, hur du står, hur du ser ut, vilken hårfärg du har, hur mycket du har tränat, vilken hållning du har och hur du för dig. Hur du pratar är viktigt liksom hur du lyssnar och bemöter människor, alla människor. Du ska sticka ut, du ska vara målinriktad och stark.
Detta och mycket mer ska du vara, men viktigast för att lyckas är vilja, en bra sångpedagog och en bra självkänsla och självförtroende. Självkänslan och självförtroendet är viktigast av allt i allt! Oavsett om du ska bli sångerska, pianist, advokat, journalist, städerska, säljare, lärare eller hemmafru. Du måste känna dig själv, veta vad du kan och hur du ska dölja det du kan mindre bra. Du måste veta hur du reagerar i olika situationer och du måste lita på din magkänsla och att du är ärlig mot dig själv. Du måste vara så trygg i dig själv att du efter din magkänsla och sunda förnuft gör beslut vilken information du ska ta till dig, vilka du ska lyssna på, hur du ska göra för att få din vilja igenom.
Vi lär oss så mycket olika saker i de olika kurserna och programmen vi går, men den viktigaste läxan är att lära känna sig själv!
