kajsapalmer

Ok, det jag nu kommer erkänna kanske ter sig lustigt för några, men det är sanningen. Jag har ägnat den senaste timmen åt att läsa igenom min egen blogg... there you have it.

Men det var längesedan och jag läser om saker jag glömt. Jag påminns om känslor, tankar och upplevelser. Jag läser ett inlägg (av många liknande) från första tiden i Stockholm och jag blir sentimental. Jag blir ledsen å mina egna vägnar, att jag var så frustrerad att inte jag förstod, att inte jag gjorde rätt. Jag var inte bra nog, jag kunde inte göra som jag blev tillsagd.

Jag kände mig förvirrad, väldigt förvirrad och frustrerad och allt var mitt eget fel. Mitt lilla självförtroende jag byggt upp föll till botten. Sakta har jag kravlat mig uppåt igen och nu är jag i ett bättre ställe i livet jag någonsin varit.

Min livlina var min förra sångpedagog, Lawrence, som höll kontakten, matade mig med visa ord och sa sin mening. Det var även han som grodde tanken om den förändning som nu skett. Utan honom bakom mig vet jag inte riktigt vart jag skulle vara idag.

Slutsats: Lita på ditt hjärta och din känsla och på de människor ditt hjärta och din känsla säger du kan lita på!