kajsapalmer

Jag blir påmind om ett blogginlägg jag skrev för något år sedan. Här.

Jag har under senaste tiden inte identifierat mig med något röstfack. Det är inte längre något problem. Jag sjunger just nu mycket i mellanläget, där det är vänligt att arbeta upp en bra teknik, där man kan använda sin naturliga röst utan att lägga till med spänningar. Jag har höjd, jag har nog en bra höjd, men frågan jag i framtiden ska ställa mig är väl i vilket läge min röst når ut och klingar bäst.

Jag har en fyllig röst, en bred röst och det tillsammans med hur jag är byggd pekar mycket mot mezzo, men chansen (risken?) finns att jag i framtiden kommer sjunga sopranroller av mer dramatisk karaktär. Ingen vet. Jag är ung, väldigt ung i denna världen, och har tid på mig att utforska min egen röst och dess kvalitéer.

Sedan har jag givetvis drömmar. Det finns drömmar om roller och musik jag vill sjunga. I dessa drömmar finns Wagner, Puccini, Massenet, Verdi och Tjajkovskij. I dessa drömmar finns svulst och stora känslor och stor musik. I dessa drömmar sjunger jag allt från Brünhilde till Tatjana via Carmen och Charlotte. I dessa drömmar sjunger jag Tosca som ingen annan, Isolde i världsklass, Elektra kyligt som is och Venus som en sann gudinna.