Att vilja så det gör ont
När jag hör musik ur Massenets opera Werther blir jag så fylld av känslor, vilja och sug. Det är alla känslor på en gång och jag tror jag ska spricka. Jag får därför en oerhörd vilja och ett starkt sug att sjunga och vara en del av detta stora! Det är därför jag sjunger, det är därför jag övar, därför jag slåss om sångpedagog och utbildning, därför jag lever i kartonger och därför jag lever överhuvudtaget. Jag vill stå på scenen, jag vill känna musiken i mina ådror och då kunna brista ut i sång av glädje, sorg, förtvivlan, ilska eller vad det nu kan vara musiken säger mig.
Där jag är nu kan jag inte det. Min ofullbordade sångteknik blir ett hinder för att kunna göra just detta. Åh, tänk den dagen då jag kan brista ut i Charlottes ”Va! Laisser couler les larmes” utan att hindras av min oförmåga. Tänk den dagen då jag mjukt och full av kärlek kan sjunga ”Mild und leise” (Ja, alla drömmer väl om att sjunga Isolde?). Tänk också den dagen då jag med smidighet vilt kan förföra Don José. Det är så mycket vilja och så mycket oförmåga.
