kajsapalmer

Från toppen till botten. Om livet var rikare än rikast idag på morgonen är det fattigare än fattigast nu. Med fattigt menar jag inte fattigt på pengar, det är ju dagen efter löning, utan fattigt som i innehållslöst. Det är som vilket liv som helst, eller inte ens det förresten. Det är mer innhållslöst än alla liv.

Detta är sista helgen jag är i Småland och hur kommer jag spendera den? Hur blir jag avvinkad? Svaret är:Inte alls. Det blir som vilken fattig helg som helst. Jag hoppas verkligen att Stockholm välkomnar mig med öppna armar, för ett bra välkomnande behöver jag.

Mitt i all min fattighet har jag kommit fram till både det ena och det andra.
Jag måste vara en mycket rastlös människa egentligen. Jag har alltid trott att jag är så sansad och lugn. Jag gillar att bara sitta och lyssna på musik och bli hänförd. Jag gillar att lösa korsord och jag gillar långa promenader.
Men sansad och lugn är vad jag har spelat och för att få utlopp för min rastlöshet har jag gått långa promenader, löst korsord när inget annat finns att göra. För att få ur mig rastlösheten har jag brytit ihop av vacker musik för att det kryper i hjärta och hjärna, för att alla känslor kommer över mig på samma gång. 



Och när jag tänker efter, har jag alltid varit hon som hellre sprang 60 meter än långdistans, jag har alltid varit hon som springer när hon går, som blir stressad när folk går sakta. Jag var hon som inte nöjde mig med småvikter på gymmet, jag är hon som vill att saker ska gå fort (ja, i de flesta fall). 

Vad jag måste ta reda på är hur jag bäst tacklar min rastlöshet. Det är egentligen inte konstigt att jag älskar 1800-tals romaner där allt tar sådan tid, för kan man tackla rastlösheten, ta till vara på den energin, händer något. Det händer något i kroppen, och det är just detta, exakt detta som är så givande i sången. När energin är så stor att man nästan spricker men kan lyckas behärska den, det är då man kan sjunga med riktig inlevelse och känsla. 



Jag vet inte hur jag ska förklara. Några av er kanske förstår, några anser att jag är en knäppis, men jag kan känna känslan så tydligt. Och det är en konst att kunna behärska denna energi, denna rastlöshet. Jag tror alltså att denna min enorma rastlöshet är min största fördel i sången. 

Rastlösheten är alltså min största fördel, men likaså min värsta fiende. Jag måste hela tiden leta efter sätt att få utlopp för denna energi, och det finns så många felaktiga vägar. 

Men kan jag hålla mig till sången, till musiken, kan det som sagt vara min största fördel.