kajsapalmer

När inte sången får vara en del av vardagen faller livet isär. Den förkylning som jag tidigare tackade för att ha hjälp mig i min sångteknik förbannar jag nu istället. Det finns inte längre någon svullnad i halsen, inte längre någon svullnad i körtlarna, inte mycket snuva utan bara en kittlande känsla och ett obehag i halsen. Jag är hes. Förkylningen har som jag förfärat flyttat sig ned i halsen vilket gör det omöjligt att sjunga och svårt att prata.

Sången är en del av livet och när man är sjuk på detta sättet är det inte konstigt att man blir deppig. Tänk själv. Sången är för mig något jag hänger upp i princip hela mitt liv på, något jag lägger min mesta energi på, den mesta tankeverksamheten på. Det är inte undra på att det blir tomt.

Jag vet, förkylningar kommer och förkylningar går. Ja, just det, de går också. Men det är såhär varje gång jag blir sjuk på ett sätt som hindrar mig från att sjunga. Jag blir deppig. 

Ok, jag lyckades ägna ett helt inlägg åt bara min förkylning. Typiskt sångerskor? Kanske.