2010-sångens år
Jag har precis sett reprisen av dokumentären av Elisabeth Söderström. Jag har tidigare inte vetat så mycket om henne. Jag har bara kunnat identifiera namnet med en stor sångerska från Sverige. Att se program om människor som Elisabeth Söderström är väldigt inspireranden och jag vet inte om det är inbillning eller önsketänkande men på något sätt känns det som om jag känner igen mig i henne. Inte för att jag är någon hög lyrisk sopran, inte för att jag på långa vägar är lika duktig och inte heller för vi har samma utveckling utan det är något annat, något djupare. 
Hon säger vid ett tillfälle att hon har fått lära sig att det inte finns någon rättvisa i konstnärsvärlden, att man kan arbeta jättemycket med teknik och diverse men om saknar det där lilla extra kommer man inte ända fram. Det är ju precis så det är och samtidigt som det är skrämmande är det ändå det som gör sången till en äkta konst. Alla kan kanske lära sig sjunga, men alla kan inte bli stora sångerskor/are.
Reportern frågar även på slutet av dokumentären om man inte måste känna att man inte vill göra något annat i livet om man ska ha ett sådant yrke som en sångerska/are. Söderström bekräftar detta och detta faktum ger mig pirr i magen. Det är verkligen ett vågspel, men vill man verkligen detta är jag övertygad om att man måste satsa full ut.
Och ja, jag vill verkligen sjunga. Det är min högsta dröm att kunna försörja mig på min sång. En sådan stark vilja gör nästan ont och om man inte lyckas blir det ett mycket tungt fall. Men att misslyckas måste man utesluta. Det måste finnas total focus på att lyckas, på att se till att uppfylla sin dröm och njuta av vad sången ger. Pirret jag får i magen är alltså en skräckblandad känsla, en känsla av upprymdhet av tanken på vad som väntar framför mig.
