Magkänslan
Med dunkadunka-musik i öronen har jag nu störtat fram i nästan två timmar. Kajsa på hysterisk promenad. Jag kan liksom inte bli av med all energi som spritter i mig. Och kanske är det något positivt?
Idag har jag haft min sista pianolektion för terminen och det är lite sorgligt. Jag har lärt mig oerhört mycket under detta året och framför allt har jag lärt mig att spela piano är aboslut lika fysiskt som att sjunga. Det måste sitta i magen.
Ja, den där magkänslan är verkligen något som kommer igen i allt jag tar mig an att göra. I alla situationer-yoga, teater, sång, piano, ridning-är det samma känsla. Instruktöerna har bara olika sätt att förklara denna känlsa. Jag har de senaste dagarna funderat mycket kring stödet. Min gamla kära sångpedagog menade att jag skulle få snabbare luft, inte större lufttryck, utan snabbare luft. Jag har nu kommit fram till att även det ligger i den där "magkänslan", i suget. Det var nog efter att jag ägnat en dag åt att titta på dressyr, när ridkänslan kom tillbaka, som jag hittade "magkänslan". Där ligger även legato, laddning och ja allt. Det är ett sug i magen, ett sug som håller på alla känsloladdningar och uttryck. Många söger ju att man ska sjunga med könet och ack, så rätt de har.
Imorgon kväll blir det förhoppningsvis sug och känslosvallningar i långa banor. Jag har nämligen tänkt att titta på Romeo och Julia, en balett av Sergej Prokofjev. Jag har hört lite musik ur denna balett och det är mäktigt. Det ska bli spännande.
Nu ska jag lyssna på dagens sånglektion sedan måste jag ju försöka sova...även om jag fortfarande är full av energi.
