kajsapalmer

Så har jag lämnat Linnéa, eller hon har snarare lämnat mig och nu sitter jag och förundras över hur fort dessa dagar gått. Hon kom i måndags och har ju varit här tills idag. Det kan kännas som om vi bara har bråkat, tjabbat, ätit och stressat, men så kommer de där stunderna som bara systrar kan ha. Det är utan krav och utan egentlig mening. Det är bara stunder som är, tillfällen som bara är och det är just de stunderna man kan sakna ibland.

Vi är så olika, så fruktansvärt olika på så fruktansvärt många plan, men ändå passar vi så utmärk tillsammans på något sätt. Nu ses vi inte förrän till påsk och det kommer förmodligen stunder då jag saknar henne, saknar det där som bara vi har. Men då vet jag, att när vi ses kommer det åter kännas som hemma.