Livet ska vara en flygtur
En känsla av otillräcklighet men överflöd. En känsla av att inte få plats, som fångad i en för liten bur. En vilja att få pröva sina vingar, kasta sig ut över klippan och veckla ut vingarna och känslan i magen - ska det gå eller inte. En vilja att hitta rätt och hitta hem.
Men herregud, idag är andra dagen på detta år och detta år ska jag se till att ta mig ut, våga kasta mig ut från klippan och falla. Jag ska falla och känna vinden, se allt som drar förbi mig, se det dunkla djupet dit jag faller. Känna, och kanske njuta av hur fort jag faller. Jag ska sedan veckla ut vingarna och testa...funkar dem, eller funkar dem inte. Om inte, ska jag kasta mig ut igen och igen, alltid i tron om att jag denna gång ska få mina vingar att bära mig. Kasta mig trots att jag ser fallets slut och vet hur ont det kommer göra när jag landar. Men till slut kommer den där känslan av att luften tar tag under vingarna och jag flyger.
Jag kommer så lära mig att använda mina vingar, lära mig hur jag ska ta fallen och så småningom lära mig landa mjukt och fint med hjälp av vingarna. Jag kommer lära mig hur det ser ut, hur det käns när jag faller. Jag kommer lära mig när jag närmar mig fallets slut och kan i tid veckla ut vingarna. Jag kommer lära mig att leva.
