Wo ich hin nur blikke, seh' ich ihn allein
Från svin dålig till lite bättre. Jag tror nog jag kan ta mig till skolan imorgon. Correction-jag måste ta mig till skolan imorgon. Mitt psyke klarar inte av att vara hemma, jag blir galen av mitt eget sällskap och endast mitt eget sällskap. Min kära mor uttryckte det mycket väl då hon sa att jag både är sändare och mottagare av mina tankar och känslor. För hur mycket jag än älskar micron, vattenkokaren och datorn kan de inte ge samma respons som en människa av kött och blod.
Mitt i mitt sjuk-depp ringde dock min fina vän Jenny och höll ett pepp-tal i riktig val-anda! Hon fick mig genast på bättre humör och jag började på att mer ordentligt arbeta med Frauenliebe und leben som jag ska försöka lära mig ordentligt. Nu är motivationen igång igen och kanske ska jag bli kvitt min svullna hals trots allt!
Men visst är det vackert, frauenliebe und leben av Schumann...
"Seit ich ihn gesehen, glaub ich blind zu sein, wo ich hin nur blikke seh' ich ihn allein,
wie im wachen Traume schwebt sein Bild mir vor, taucht aus tiefstem Dunkel heller, heller nur empor.
Sonst ist licht und farblos alles um mich her, nach der Schwestern Spiele nicht begehr' ich mehr,
möchte lieber weinen still im Kämmerlein; seit ich ihn gesehen, glaub ich blind zu sein."
Ja, för det är ju tonårskärlek på hög nivå som frauenliebe und leben handlar om i början. Den där känslan då du inte kan tänka på annat än honom, inte se något annat än honom och hela tiden bultar ditt hjärta hårt i ditt bröst. Du vill bara stänga in dig på ditt rum och lyssna på musik och gråta över de känslor som svallar över dig när du tänker på honom, när du ser honom framför dig. Den känslan då du inte riktigt vet vart du ska ta vägen och du inte kan göra något åt dina känslor. Du Kan bara känna och gråta. Visst känner du igen dig? Vare sig du levde på 1800-talet eller lever på 2010-talet är det samma känsla. Olidlig men samtidigt härlig. Dunkelhet men samtidigt ljus. Det är de starka och många känslorna efter första mötet.
Mitt i mitt sjuk-depp ringde dock min fina vän Jenny och höll ett pepp-tal i riktig val-anda! Hon fick mig genast på bättre humör och jag började på att mer ordentligt arbeta med Frauenliebe und leben som jag ska försöka lära mig ordentligt. Nu är motivationen igång igen och kanske ska jag bli kvitt min svullna hals trots allt!
Men visst är det vackert, frauenliebe und leben av Schumann...
"Seit ich ihn gesehen, glaub ich blind zu sein, wo ich hin nur blikke seh' ich ihn allein,
wie im wachen Traume schwebt sein Bild mir vor, taucht aus tiefstem Dunkel heller, heller nur empor.
Sonst ist licht und farblos alles um mich her, nach der Schwestern Spiele nicht begehr' ich mehr,
möchte lieber weinen still im Kämmerlein; seit ich ihn gesehen, glaub ich blind zu sein."
Ja, för det är ju tonårskärlek på hög nivå som frauenliebe und leben handlar om i början. Den där känslan då du inte kan tänka på annat än honom, inte se något annat än honom och hela tiden bultar ditt hjärta hårt i ditt bröst. Du vill bara stänga in dig på ditt rum och lyssna på musik och gråta över de känslor som svallar över dig när du tänker på honom, när du ser honom framför dig. Den känslan då du inte riktigt vet vart du ska ta vägen och du inte kan göra något åt dina känslor. Du Kan bara känna och gråta. Visst känner du igen dig? Vare sig du levde på 1800-talet eller lever på 2010-talet är det samma känsla. Olidlig men samtidigt härlig. Dunkelhet men samtidigt ljus. Det är de starka och många känslorna efter första mötet.
Kommentarer
Trackback
