Ryskt vemod...
Sitter återigen och lyssnar på musik av ryska kompositörer, som t ex Dvorak och Tjajkovskij. Vad är det med detta ryska vemod som hugger tag i mig så starkt?! Jag blir rörd, gråtmild och vill bara leva och bli kvar i känslan jag får av musiken. Allt annat verkar liksom världsligt och oviktigt och det enda som är betydlelsefullt är känslorna-kärleken, längtan, vemodet...
Jag tror att jag känner igen musiken i Anna Karenina av Tolstoj som jag läste i somras. Det är något särskilt med det ryska 1800 talet. Jag vill bara leva i det, även om det känns vemodigt och även om det på något vis gör lite ont.
Det är helt enkelt så mycket känslor som väcks av musiken.
Kommentarer
Trackback
