Naiv drömmare?
Sitter just nu och lyssnar på finalscenen ur Eugen Onegin och blir lika hänförd varje gång. Det är ett sådant laddat slut, vilket gör det till en favorit. Ända sedan jag såg första minutrarna av Eugen Onegin kände jag igen mig i Tatjana. Jag är en lika romantisk drömmare, men frågan är om jag, liksom hon, kommer få uppleva det som finns i mina drömmar.
Alltid när jag sitter och lyssnar på proffsen ifrågasätter jag aldrig att jag själv kommer stå där en dag. Jag vet inte om jag har dålig uppfattning, lever i en bubbla eller bara är allmänt naiv, men jag ifrågasätter aldrig att jag själv kommer vara lika fantastiskt. Det är nästan pinsamt att erkänna, men man ska väl sikta fullt ut!
Med detta menar jag självklart inte att jag är så bra nu och man vet ju aldrig vad som händer i utvecklingen och i framtiden, men då är det ju lika bra att förutsätta att allt kommer gå som man drömmer om. Tänk att man kan vara så insnöad på något. Vad jag än gör har jag alltid sången i åtanke. Är det att vara ohälsosamt insnöad? Men så länge jag trivs med det själv, så kan det knappast vara skadligt. Värre blir det den dagen då jag kanske kommer på att jag aldrig kommer lyckas...men den dagen kommer aldrig, eller hur? :)
Låt oss bara hoppas att jag får ett lite lyckligare slut än Tatjana och Eugen...
