kajsapalmer

Nu känner jag verkligen att sommarlovet har börjat. Jag har inte mycket inplanerat den närmsta tiden. Det är sommarnattskonsert i Väckelsång nästa onsdag, men annars är det inte mycket på g i juni. Det betyder alltså att jag kan ägna mig åt övning, promenixer, lyssning och framför allt lägenhets jakt.

Igår fick jag ett paket från Naxos och gissa vad som gömde sig under kartongen? "Songs by Richard Strauss and Jean Sibelius" med Birgit Nilsson och János Sólyom vid pianot. Ahh, jag älskar Sibelius och jag älskar Birgit Nilsson, vilket gör denna skivn till en nykomling bland favoriterna. Jag kan medge att Birgit Nilsson inte alltid var den mest optimala romanssångerskan, men jag kan helt enkelt inte sluta att fascineras av hennes teknik! 

Igår när jag övade sång kände jag mig verkligen som en blivande dramatisk sopran. Jag sjöng Grevinnan som aldrig förr och jag nosade lite på "Den första kyssen" av Sibelius, men jag ska nog akta mig för den lite. I alla fall ska jag ta det lite lugnt med den. Men jag kan inte låta bli att sjunga ut, för den är så vacker!!

Men! På kvällen ringer en kvinna från Härnösand folkhögskola och undrar om jag är intresserad att börja där tillhösten. Det var nämligen en mezzo som gett återbud och så hade hon fått några telefonnummer från musikhögskolan, så nu var hon på mezzojakt...Men vänta lite nu...mezzojakt? Ok, klart att jag ännu inte kan läggas i något röstfack, men det verkar som om musikhögskolan bestämt sig, eller?! Det var ändå en liten betänksam stund jag fick efter samtalet. All övertygelse om att jag var sopran som jag nyss kännt när jag övat flög iväg. Kanske är jag inte sopran? Jag bestämde mig dock för att inte fundera på mer på det. Jag blir det jag blir. Jag sjunger det som känns bra i halsen, så får det spela roll om det ä mezzobitar eller sopranbitar.

Idag sov jag lite väl länge, men när jag väl var ute med lille vovven i skogen hör jag något grymta inne i skogen. Jag blir givetvis på helspänn!! När jag går lite längre får jag syn på en skylt. "HÄR BOR VI" och så var det en bild på ett gigantiskt svinhuvud. Våra grannar hade alltså skaffat sig Linderödssvin. Det är svin som härstammar från det utdöda skogssvinet kunde jag läsa mig till. Två meter in står då tre jättesvin! Långhåriga, och duktigt, duktigt stora! Jag kunde inte låta bli att stanna och titta en lång stund. Och den stackars lilla hunden som älskar att jaga grisar blir helt utom sig! JA, det var sannerligen en spännande morgonpromenad...så är det när man bor på landet...