Allt har sin tid...
Jag har äntligen tagit åt mig och acceptera det faktum att det kommer ta tid innan jag kommer någonstans med min sång. Jag är alltid så ivrig och det är i och för sig bra att jag har så stark vilja, men jag ska inte begära av mig själv att det ska gå fort fram. Jag måste tänka om och coola ner mig och min sångteknik. Det sa de om mig i Köpenhamn o
ckså, att jag hade stor vilja att uttrycka mig, men att det går ut över min teknik och det gör att det blir foserat. Min kära sångpedagog sa något mycket bra idag: "Det är tekniken som är uttrycket" .Jag ska försöka coola ner mig lite och öva och jobba efter de förutsättningar jag har. Jag kan inte stressa fram eller öva fram min röst, det får ta den tid det tar. Självklart ska jag inte sluta öva, men jag måste acceptera att det tar tid...
Idag hade jag sånglektion och jag är fortfarande inte bra i halsen och det gör mig inte bara frustrerad utan även ängslig. Jag blir det när jag får ont i halsen under en längre tid. Jag bli rädd att jag aldrig kommer kunna sjunga igen..."men det har du ju aldrig kunnat..." var min kära sångpedagogs svar på det. Ok, men jag blir rädd att mina drömmar blir krossade p g a någon slags sjukdom. Jag vet, det är något absurt, men jag kan inte hjälpa att känna lite panik. Kanske hade jag blivit frisk fortare om jag inte orode mig så mycket...
ckså, att jag hade stor vilja att uttrycka mig, men att det går ut över min teknik och det gör att det blir foserat. Min kära sångpedagog sa något mycket bra idag: "Det är tekniken som är uttrycket" .Jag ska försöka coola ner mig lite och öva och jobba efter de förutsättningar jag har. Jag kan inte stressa fram eller öva fram min röst, det får ta den tid det tar. Självklart ska jag inte sluta öva, men jag måste acceptera att det tar tid...Idag hade jag sånglektion och jag är fortfarande inte bra i halsen och det gör mig inte bara frustrerad utan även ängslig. Jag blir det när jag får ont i halsen under en längre tid. Jag bli rädd att jag aldrig kommer kunna sjunga igen..."men det har du ju aldrig kunnat..." var min kära sångpedagogs svar på det. Ok, men jag blir rädd att mina drömmar blir krossade p g a någon slags sjukdom. Jag vet, det är något absurt, men jag kan inte hjälpa att känna lite panik. Kanske hade jag blivit frisk fortare om jag inte orode mig så mycket...
Kommentarer
Trackback
