kajsapalmer

Jag har varit uppe i två timmar, jag har påbörjat packning, påbörjat håret, sminket och kläderna och jag har påbörjat frukost. Inget blir liksom klart. Jag har varit uppe i två timmar och snart drar dagen igång på riktigt och då ska allt vara klart. Idag är det gehör, övning, gemensam lektion och slutligen konsert. Jag måste också hinna med att springa och köpa strumpbyor, varför går de alltid sönder med en gång?! Dessutom är jag supersugen på sushi-lunch. Hoppas det är någon mer som delar suget.

Imorgon ska tåget gå 06.27. Det blir en tidig morgon och jag hoppas innerligt, innerligt att trafiken går som den ska. För inte vill man gå upp halv sex i onödan.

Se upp, fredag, här kommer jag!

Hur kan man beskriva gårdagen? Upp och ned, åt höger och åt vänster. Diagonalt, lodrätt, vågrätt och käpprätt åt skogen? Nja, men en konstig dag var det, en konstig dag som dock avslutades på bästa sätt. En tre timmars lång fika med en underbar vän! Det är så skönt att ha någon här man kan prata öppenhjärtat med, det är verkligen guld värt.

Allt börjar för övrigt kännas lättare. Jag har visserligen 4 essäer att skriva till nästa vecka, men gör jag bara dem är det inte mycket mer arbete innan jul. Jag har lite sångsaker, men inget betungande, bara roligt. Jag tänker som följande:

Jag betar av essäerna så fort som möjligt och njuter därefter av julen i staden. Jag har trots allt bara drygt 2 veckor kvar här.

Jag slits ständigt mellan två världar. En värld där jag inte behöver plugga, där jag kan äta vad jag vill, där jag inte beöhver träna, där jag är ekonomiskt oberoende, där jag är nöjd och glad med min tillvaro. En annan värld där jag har så mycket att göra, där jag inte tror att jag ska hinna med allt, där jag är missnöjd med mina dåliga matvanor, där jag får ångest av för lite träning och där jag känner mig fattigast i världen, en värld där jag är missnöjd med det mesta.

Jag slits mellan dröm och verklighet och jag har så otroligt, otroligt svårt att ta mig samman och stå fast med båda fötterna på jorden. Jag lever i en dröm, en sådan dröm där allt går långsamt, en sådan dröm när man försöker springa men allt går i slowmotion och kroppen inte lyder. Jag kan inte styra mig själv, min kropp, mitt hjärta eller min hjärna. Jag hinner inte med.

Idag på den gemensamma sånglektionen drabbades jag av något jag inte tänkt på sedan våras - att släppa garden. Att släppa garden, att våga stå för sig själv i sitt framförande kan vara fruktansvärt svårt. Jag skulle gärna innan varje framförande, litet som stort, ha en föreläsning om att jag är mycket väl medveten om alla fel jag gör, att jag så gärna vill göra rätt och att jag vet hur det borde vara. Jag vill ursäkta mig.

Allt handlar om att kunna stå för sig själv och sin förmåga, sin konstnärlighet. Gör man inte det finns ingen chans att kunna beröra en publik. Jag vet inte vad som hänt, jag är en person med otroligt mycket känslor i mig och jag vill inget hellre än att få sjunga med dem. Jag blir dock så lätt fast i teknisk tänkande, liksom försöka få allt rätt. Men vad fan! Inte kommer man någonsin göra något helt felfritt, jag måste verkligen jobba på att släppa och sjunga med alla de känslor jag har i mig.

Det är något min kära fd sångpedagog skulle säga till mig, det är jag säker på. Idag hade jag bara lust att sjunga något hjärtlsitande vackert, kanske för svårt, men sådär så jag själv inte skulle ungå att bli berörd. Men nej, det gjorde jag inte...

Så, släpp garden Kajsa och våga stå för var du är, vad du är och hur du är och vad du har. Det är inget fel med det!

Let me not to the marriage of true minds
Admit impediments. Love is not love
Which alters when it alteration finds,
Or bends with the remover to remove:
O no! it is an ever-fixed mark
That looks on tempests and is never shaken;
It is the star to every wandering bark,
Whose worth's unknown, although his height be taken.
Love's not Time's fool, though rosy lips and cheeks
Within his bending sickle's compass come:
Love alters not with his brief hours and weeks,
But bears it out even to the edge of doom.
If this be error and upon me proved,
I never writ, nor no man ever loved.

 William Shakespeare

Idag har jag träffat min underbara farmor och vårt möte gick helt i museernas tecken. Vi började med att se på delar av Terakottaarmén på skeppsholmen. Herregud vilket arbete det måste varit att göra alla dessa figurer.
Sedan gick vi en vända inne på Östasiatiska museet. Därefter åt vi på Nationalmuseum och gick givetvis en vända där med.

Nationalmuseum är en otroligt vacker byggnad och att bara vistat i lokalerna är nöje nog (men då är ju jag en väldigt lättroad person). Hur som helt. Där hade de en utställning kallad Härskarkonst. Jag älskar ju sent 1700 och 1800 tal. Jag älskar ju kungar, drottningar, prinsar och prinsessor. Jag älskar ju vacker konst och vackra kläder. tror ni att utsällningen passade mig? Men självklart.



Att se de magnifika tavlorna på de stora härskarna Napoleon och co, se deras ansikten, deras blick. Det är fångande.
Att se deras kläder gör känslan av verklighet så påtaglig. Detta har verkligen hänt. Och när jag stod där och glodde på kläderna, kunde jag för ett ögonblick se hur de såg ut med dessa kläder på. Kostymen fick liksom liv. Obehagligt på ett sätt, men facinerade på ett annat.
Att få se Kung Johans rum med allt som hörde därtill, gjorde mig nästan knäsvag.

Jag älskar de som var, det man läser om, det som bara käns som dröm, men faktiskt verkligen har varit. Jag är en romantiker och vill tro att det var just som i böckerna, som på målningarna och som i berättelserna. Jag älskar verkligen det som var.