kajsapalmer

När jag för någon dag sedan kände att det var något i luften måste jag ha fått det i lungorna. Jag är på sådant toppenhumör! Jag var på toppenhumör innan träningen och är på ännu bättre humör nu efteråt. Jag log mig igenom hela cykelpasset. Ok, tänker ni, antingen var leendet ett grin av smärta eller så tog hon helt enkelt inte ut sog tillräckligt.

Fel och fel. Jag pressade allt ut de krafter jag hade i benen (även om man nu i efterhand känner att man kanske kunde ge lite till). Jag blir bara så himla glad av att träna, av energin i gruppen och framför allt av energin i musiken. Har man bara bra musik blir träningen dubbelt så rolig och effektiv.

Aaah. Underbart i alla fall!

Det är verkligen en förändring i mitt liv! Allt ser annorlunda ut och jag har till och med bestämt mig för att ha datorn på skrivbordet och inte i sängen. Ett stort steg kan jag säga.

Konstigt det där med att måndagsmornar alltid ska vara så oerhört svåra att gilla. Jag hade gärna flyttat hela denna process till imorgon. Få vända sig om när klockan ringde och skjuta på måndag en dag. Men nu är det måndag vare sig jag vill det eller ej och musikhistoria har jag vare sig jag vill det eller ej. Det är bara att göra.

Är fortfarande ett vrak, men efter att ha sett Funny face med Audrey Hepburn och Fred Astaire känner jag ändå för att försöka ge mig av till skolan och eftermiddagens scenframställning. Jag är ännu inte frisk, men vad tusan!

Som väntat blev jag på mycket bättre humör när jag träffat underbara Jenny. Det är skönt att ha någon man kan tala och vara med helt fritt. Det blev först fika för att fira hennes namnsdag och sedan mathandling på hemköp. Med matvarorna i famnen traskade jag åter hemmåt till min lilla lya. Nu har har avnjutit Breakfast at Tiffany's med tända ljus, te och givetvis lite godis.



Vad kan jag säga om filmen? Ingen storfilm, men helt klart ett bra komplement för SATC. En föregångare på någotvis och givetvis en klassiker. Man kan ju inte låta bli att älska den med sin ytliga handling och underbara soundtrack - Moon river.

Se den, flickor. Ni pojkar kan nog inte se något större värde i den.

Så, fortfarande sjuk, men med ett klarare sinne och med en trygg känsla av att man inte är ensam.

Igår innan jag somnade, precis innan jag somnade, fick jag smak av tiden som varit. Smaken var så distinkt att när jag blundade var jag nästan där, allt var så verkligt. Jag blev hänförd av hur sött den smakade. Hur mjuk och len, hur söt och hur ljuvligt var inte smaken av den tiden!

Det slog mig att man aldrig kan känna smak av framtiden på samma sätt. Det är därför man så gärna längtar tillbaka. Om man någongång känner smaken av framtiden smakar den oftast torrt och mjöligt. Det beror inte på att man inte ser ljust på framtiden, utan helt enkelt för att framtiden inte smakar lika sött som tiden som varit.

Idag rycktes jag upp ur mina drömmar, ljuvliga drömmar, och smaken var som försvunnen. Idag smakar ingenting.

Ok. Nu har jag tyckt synd om mig själv och deppat över min utdragna förkylning. Kanske är det dags att acceptera den och gå vidare? Det är ändå inget kul för omgivningen att bara tjabba om hur sjuk man är, om hur halsen käns och om hur synd det är om mig. Inte kan det vara särskilt roligt att läsa inlägg efter inlägg som bara innehåller sjukrapporter.

Nej, nu är jag sjuk. Låt oss säga att jag säger till när jag är frisk igen.

Så. Sånglektion idag, som ju blev lite kort i och med att jag inte kunde sjunga. Imorgon masterclass vilket innebär lyssna, lyssna, sitta, sitta och förhoppningsvis skratta, skratta. Läste någongång, någonstans att man varje dag måste le och skratta om man så ska fejka det. Kan nog stämma. Tänk nu på det mina vänner.