kajsapalmer

Aaah! Sällskapssjuk och rastlös igen. Men det skrämmer mig inte, man kan ju inte vara harmonisk och nöjd jämt.
Allt handlar om hur man handskas med det. Därför tar jag handskarna på och möter upp en vän på stan för fika och bio. Åh, vad jag älskar att bo i staden!

Nu kan jag inte längre skylla på "min egen väg". Nu är det dags för skolan och övningsrummet och tro inte att jag inte ser fram emot det. Det ska bli helskönt att komma igång. Ikväll känner jag för långpromenad, vi får se hur bra det går att öva...

Btw. Idag var jag tvungen att tvinga mig själv, liksom hålla fast fingrarna för att hålla mog borta från den röda läppstiftet. Någon måtta får det vara, men jag älskar det så lite bar känner jag mig. Nä, nu...

Ibland kan jag drabbas av en oro, en oro att jag inte övar tillräckligt. Jag drabbas av en oro som får mig att tänka att jag lever för mycket på ytan av musikervärlden, att jag tänker för lite på musik, på sångteknik och på stycken under dagarna. Ibland när jag ser andra kan jag bli orolig att jag är för slapp, för i slapp i den bemärkelsen att jag inte i vad jag än gör tänker och är musiker. Jag får ibland för mig att en sångerska ska vara på ett speciellt sätt, ägna sig åt specifika saker, tänka på ett specifikt sätt och lyssna endast på opera. Ibland blir jag rädd att en musiker bara lyckas om den läser musikrelaterade böcker, lyssnar på skickligt komponerade låtar och övar hela dagarna. Jag kan ibland bli orolig att man inte är tillräckligt mycket musiker om man inte bara snackar om musik och särskilt sitt eget musicerande.

Men nej, det går inte många sekunder innan jag ler åt oron. Jag är ingen dålig sångerska om jag gillar dåligt ansedda låtar, klär mig som jag vill och läser de böcker jag vill. Jag är ingen dålig sångerska om jag umgås med människor utanför musikervärlden och ägnar mig åt vad de gör. Jag är ingen dålig sångerska för att jag inte övar, översätter texter eller studerar in hela dagarna. Jag är jag, och jag älskar att sjunga. Min högsta dröm är att bli sångerska och det kommer jag bli. Jag gör det inte för någon annan, jag gör det fö rmig själv och på mitt sätt. Även en sångerska måste leva, få uppleva. Så nog med övningshets.

Jag är riktigt nöjd med denna dag. Jag har varit duktig och städat, skickat in resterande tentor och varit ute i regn och halka. Jag har tagit det lugnt, men ändå fått saker gjorda. Men något saknas. Vad jag saknar är barmark, långa promenader i Stockholm i skymningen. Jag saknar att kunna gå och gå utan att behöva parera och halka. Jag har lusten, men ja, med min tur finns inte riktigt möjligheten. Men jag är inte butter över det, jag gläds istället över vad denna dagen gett och ser verkligen fram emot vad morgondagen kommer ge, vilket jag tror är en hel del!

Snart går jag och lägger mig med förhoppningen om något finare drömmar och en lång härligt sömn.

Ja, det var väl knappast en promenad det där! Kan Stockhlom vara mer grå än såhär?! Nej. Men vet ni vad? Även om jag bara kanade runt, fick regnstänk på ansiktet och allt var grått och trist njöt jag av varje sekund. Med rätt musik och rätt sinnesstämning kan en promenad (kanande) vara helt rätt och så var fallet för mig idag. Allt kan inte alltid vara solsken, högt tempo och glada färger. Ibland är det jävligt grått och trist, äckligt halt och jobbigt.

I veckan som kommer drar vårterminen igång och nu kommer det bli åka av, det känner jag. Därför ägnar jag resten av dagen till lugn sysselsätting som att lyssna på musik, se på film, läsa eller bara vara.

Så var lördagen här och jag vill inte gå upp ur sängen. Jodå, jag är uppe, men motvilligt är det. Tvättiden vid elva fick liksom bli meningen med allt. Men så blir det när man har trevligt in på småtimmarna. Äh, jag är säker på att detta kommer bli en fantastisk dag...förutom de där uppsatserrna jag måste skriva. Men det är bara att bita ihop och göra.

Om Berganza räddade min morgon igår, räddar Louis Prima denna morgon. Lite såndär svängig nästan fånig gladjazz kan faktiskt också funka som frukostmusik.