kajsapalmer

Idag har det varit en riktig slapp dag. Jag och min lillasyster har myst och kollat på film och filmerna har givetvis varit romantiska. Vi började med att se Lady Chatterleys älskare, en fransk filmatisering av den kända boken. Sedan såg vi Under solen som gick på svt idag. Egentligen är jag inte mycket för varken Helena Bergström eller Rolf Lassgård, men miljön är ju faktiskt riktigt vacker. Och så gillar jag ju lyckliga slut.

Hur som helst har jag "one of these days". Min vänbo vet vad jag menar. Jag är full av känslor och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag spelar en massa piano, lyssnar på musik (just nu lyssnar jag på Tristan och Islode) och har även varit ute och gått i det underbara vinterväder som åter kommit till oss.

Jag kommer nog få svårt att sova inatt. Men förhoppningsvis har det gått över tills imogron, får då ska vi in till stan och handla på mellandagsrean! Och då mina vänner gäller det att man har energi och huvudet med sig. :)

Nähä, nu ska jag fortsätta denna romanstiska dag med att se Förnuft och känsla, en serie i svt.

Hemma i Smålands skogar. Jag har inte skådat ett liknande vinterväder på mycket länge! Tänk om vi kunde få en så här vacker julafton!!

En bussresa från Stockholm till Växjö på sju timmar lämnade verkligen uttrymme till eftertanke. Jag kom underfund med mycket, men det var inte förrän idag som jag verkligen kunde lägga alla bitar på plats. Detta med hjälp av de människor som känner mig bättre än mig själv-min mamma och min lillasyster.

Nu vet jag varför jag varit på sådant strålande humör på sista tiden, varför jag gått runt och lett, varför jag varit så nöjd med mig själv och varför jag älskar Stockholm. Det blir helt enkelt inte alltid som man tänkt sig, och jag har nog bestämt mig för inte hålla emot mer.

Nu ska jag gå och sova. Imorgon väntar städning i vårt stora hus!

Det är med blandade känslor jag imorgon lämnar Stockholm. Det ska givetvis bli väldigt mysigt att komma hem och få umgås med famljen, sjunga i kyrkan och bara mysa, men samtidigt har jag så mycket gott här nu. Musiken är mitt liv och det känns som om den numer finns i Stockholm. Detta har blivit min bas. I början kände jag nog att min musik var kvar i Småland, men nu har den flyttat upp och det gör att jag trivs så otroligt bra. Jag trivs med skolan, de människor som jag träffar där, med lärarna och med staden i stort.

Snön faller nu lite mer stilla än i går, och det gör mig lugn. Jag behöver det. Jag tänker klarare och ser det vackra och fina i allt. På ett sätt är det nog ändå bra för mig att åka till Småland och bara göra ingenting.

Ingeting blir det nog i och för sig inget av. Jag har fått tre sånger, två pianostycken och teoriläxa. Jag ska sjunga vid 4 tillfällen och fira både jul och nyår.

Men det är en konstig känsla att både längta hem till familjen och samtidigt inte vilja lämna staden.

Men tusan, jag är ju tillbaka om tre veckor. :)

Kärlek. Romantik. Varför känns det som om man i vår tid inte har uttrymme för att leva ut dessa ordentligt. Låta det få ta tid, låta det kittla utan att det i praktiken händer så mycket, låta längtan få öka känslorna. Det är verkligen triggande med det hemlighetsfulla och mystiska.

Jag refererar givetvis till de ryska böcker jag läst på sista tiden så som Anna Karenina och Krig och fred. Där får allt ta sin tid. Blickar som utbyts, drömmar om möten och trånande längtan. Låter man ta den tiden idag, tröttnar den andre. Folk vill ha snabba resultat och utveckling...

..men det vill inte jag. Jag vägrar ge efter. Jag vill ha blickar, drömmar och längtan, inte kasta mig in i något bara för att.

Ja, kärlek och romantik. Det kan verkligen vara fantastiskt om man bara låter det ta tid och verkligen leva i det.

Ok, jag erkänner. Jag har inte sovit en blund inatt. Kändes liksom inte som om det fanns någon mening när jag ändå skulle upp så tidigt. Ja, jag har ju förklarat det där innan med hur man känner sig efter en konsert.

Jag tycker för övrigt att vi alla ska vara nöjda. Vi gjorde bra i från oss. För egen del kände jag att jag kunde släppa tankar på teknik och kunna leva mig in i musiken mer. På konsert måste man bara kunna lita på att det sitter någon slags teknik i ryggmärgen. Tänker man för mycket på tonbildning och dylikt når man aldrig fram till publiken och framför allt blir det ingen egen njutning av det. Den njutning man själv får av att ryckas med i musiken är ju anledningen till att man står och övar och kämpar hela dagarna.

Nu ska jag strax bege mig till hemlandet där jag i helgen ska lussa tillsammans med vår kära kör. Som jag längtat! :) Jag ska även passa på att smaska på mammas lussebullar och träffa familjen.

Ha en trevlig helg!!